Aftonbladet – 5 juli 1849, sida 2

ch blokera tyska hamnar, så att det mindre äknade på sina operationer till lands. Men, ikväl, hvad som helst (mer eller mindre) det ille göra till lands, och huru liten eller stor om helst dess arme än var, så utgjorde i alla all Holstein ett bättre fält att välja för landtperationerna. Kunde en i Holstein landsatt lansk armå ej der långt intränga, eller ej länge vålla stånd mot en 2—3 gånger talrikare fienle, så inträffade deraf i värsta fallet intet farigare för danskarne, än som nu skett (och, nligt Frxdrelandets utsaga om vanskeligheden t holde sig), alltid och allestädes måste hafva kett), nemligen att retirera. Men fördelen af n retirad i Holstein hade varit, att danskarne cke behöfde mera än återgå till sina vid Holteinska kusten för sådan händelse stationerade kepp, och derifrån ständigt hota med nya andstigningar , hvarigenom tyskarne nödsakats oupphörligen hålla sin öfverlägsna armå här, utan att kunna tänka på en invasion i Jutand. Också skulle då Holstein hafva fått ;betala kriget,, såsom man kallar det, eller föda fienden, hvilket Jutland nu fått göra. Kan man bestrida något af allt detta? Vi hafva emellertid nu endast sett denna p,strategiska plan under synpunkten af dess sämsta förhållande och ofördelaktigaste utgång. AÅntagom, att danskarne icke alldeles gått baklänges: att deras stridskrafter vunnit framsång: att deras anförare genom personligt snille ersatt det mindre antalet hos trupperna: att tyskarne icke kunnat disponera så stora massor emot dem, 0. s. Vv. — månne icke äfven i alla dessa händelser Holstein utgjort ett fördelaktigare fält för striden, emedan diversionen då varit afgörande, och en mot Hamburg annalkande fara sannolikt uträttat betydligare för dikterandet af en fred till Danmarks belåtenhet, än hvad som skett genom retiraderna i Jutland, om hvilka man, utan förgripelse, tryggt torde kunna säga, att de för Danmark uträttat så litet, att, derest icke freden beredts genom något annat, och om ej Prittwittz iterhållits genom andra hinder, Danmark visst icke nu vere så nära hoppet om pacifikation, och Jutland säkert vore förloradt ända til Skagen. Detta utgjorde ungefär hufvudmeningen af hvad vi tilläto oss påpeka i den artikel, som Fedrelandet här upptagit, och hvari det funnit mera fria fantasier än praktiskt förstånd. Vi lemna gerna åt hvar och en fördomsfri och någorlunda sakkunnig, i Danmark som i Sverige, att döma häröfver. Hvad Fadrelandet enskildt vidkommer , och hvad än kunnat utgöra den bevekande orsaken för dess blundande i dessa saker, så skola vi aldrig underkänna denna danska organs ädla och varma pit för Nordens gemensamma stora intresse; hvarvid vi allenast foga den önskan, att :Fzdrelandet litet närmare och grundligare ville taga i besinnande den skilnad vi gjort mellan skandinaver och ultraskandinaver, samt begripa, att de nordiska föreningsfesterna för 3—5 år tillbaka hade — nemligen i förhållande till Ryssland — en helt och hållet annan betydelse, in det danskt-tyska kriget.