Aftonbladet – 4 juli 1849, sida 2

ör,, svarade Gustaf skrattande, och jag är af samma tanka. Jag ämnade mig just nu ut på en stund, och vi kunna följas åt. De båda bröderna gingo tigande utför trappan och vandrade vid hvarandras sida. Gustaf tanklös som vanligt, Konrad tankfull och sorgsen. Hvarför, — sade han för sig sjelf med en begrundande och melankolisk blick — hvarför har Gud så underligt sammanfört mennist orna och låtit ett varmt och känsligt hjerta fästa hela sin sällhet, sin framtid och sitt lif vid en sådan lättsinnig och andefattig varelse? Hvarför skall man ha så mycken inre tomhet och brist, så mycken själsråhet som denne, för att kunna vara orubbligt lycklig? Hvarför skaH man vara dömd till qval och strider, så snart det fins ljus och känsla i själen och hjertat? Men dessa hvarför, besvarade sig blott med en suck och en. flyktig tanke, som svingade sig uppåt. Länge sedan var det pröfvoår, Sigrid i sitt bjerta utfästat, gånget till ända, och hoppet hade följt det åt. Tyst och obemärkt hade hennes tårar flutit, och detta hopp som ropar i morgon, i morgon, och på det sättet uppehåller bjertat och ger det kraft att vänta, hade uttömt alla sina tröstegrunder. I naturens sköte, långt ifrån verldens stoj, hade hon undangömt sig och sin smärta, denna smärta, som förvandlar. dagarna till år och lemnar djupa spår i hjertat liksom på pannan. Hos Sigrid, liksom hos alla hvilka ega nog kraft och stolthet att gömma sina qval i botten på själen — hade dessa qval — för att