Aftonbladet – 4 juli 1849, sida 2

riktigt plantera den nya fanan, hvilken är framtidens, i stället för att lappa på en gammal, som i alla fall är dömd att förr eller sednare blåsas i trasor för tidens stormar. Det har till detta beslut, som det för öfrigt fattat utan synnerlig inre strid, funnit sig manad af omständigheternas makt, af de sista decenniernas talande erfarenhet, af en innerlig, djupt kristlig öfvertygelse, och det har. derjemte funnit ett ytterligare stöd för sin mening härutinnan uti vissa till dels högst märkliga bekännelser och förklaringar från politiska notabiliteter, hvilka begagnat tillfället att, ehuru frånvarande, till Orebroförsamlingens beslut i enskilda skrifvelser inlägga sitt votum, och hvilka meddelanden, om man annars hade haft lof att låta dem gå längre uti verlden, än til! utskottets bord, skulle vara af natur att göra mer än en af dem, hvilka förmodligen nu som bäst mockera sig öfver våra förbandlingar och dessas resultater, ganska lustbart långa i ansigtet. Slutligen göres följande reflexioner: För öfrigt torde reformens motståndare af allt detta behaga inse, till hvad stadium de ändtligen genom ömsom oärligt spel, ömsom hånfullt trots för den svenska nationens billigaste fordringar drifvit hela denna fråga. Ty att med vårt mötes beslut ett steg och ett temligen afgörande steg framåt är taget, detta lärer väl äfven dessa herrar förr eller sednare nödgas erkänna; de skola numera ha svårt att skjuta reformfrågan åter tillbaka till någon sådan konstlad ståndpunkt, som det menlösa 1840 års förslag, eller det oktrojeradep af förra riksdagen. Saken är omsider, som vi hoppas, en gång för alla ställd på sin naturliga, sanna basis, och banan är öppnad för dess logiska konseqvenser. Den skail i detta sitt nya skick måhända icke segra i morgon eller öfvermorgon, men den skall segra.