Aftonbladet – 4 juli 1849, sida 2

hämnas, härjat så mycket mera bland kindens rosor och ögats strålar. Med dunkel blick, med bleknade kinder, vandrade hon nu långs den skuggiga alleen vid sitt hem. Vinden susade sorgligt i de gamla grenarna. Solen var i nedgången, och klockornas ljud från en närbelägen kyrka hördes dystert och klagande genombäfva luften. Det låg i naturen liksom i den ensliga vandrerskans sinne, en död och vemodig anstrykning, något af förberedelsen till lifvets natt. Det var liksom dess sista aftonskimmer flämtat deröfver. Sigrid stannade vid korsvägen och böjde sig ned för att plocka en ensam blomma, som runnit upp på dikeskanten, då ett dammoln och bullret af en ankommande vagn fäste hennes uppmärksamhet. . Hon lyftade upp sina ögon med ett likgiltigt uttryck. Men hastigt spratt hontill. Med handen tryckt mot hjertat och ögat skymdt af ett dystert och själlöst dunkel,. tycktes hon liksom fjettrad vid marken och följde med blicken den förbiilande vagnen, deri hon upp: fångade sin mans välkända drag och de främmande dragen af Socker-Lottas glada ansigte. Nu försvann sista skymten af törnrosorna i Lottas hatt och den fladdrande hvita slöjan. Tvenne barnröster ljödo ännu en stund från damskyen, och allt var borta och försvunnet som en andesyn. Sigrid vände sig stilla emot den gamla allter och vandrade hem med tunga och långsamm: steg, lika en sömngångerskas. Det hade börjat blåsa en kylig vind, dar rande svepte hon sjalen om sig, det tyckte henne, som om blodet stelnat i hennes hjerta