Aftonbladet – 30 juni 1849, sida 2

varmt, för att söka så usla ersättningar — den som en gång, af verklig smak, föredrager Socker-Lotta framför Sigrid — den kan troligen aldrig botas fullkomligt Om Sigrid insåg detta — om hon — om — — Ack, mitt arma hjertal Konrad reste sig hastigt och skyndade ut. Det var middag dagen derpå. Socker-Lotta satt i sin kammare, sysselsatt att sy på en väst, som varit så länge i arbete, att den förlorat en stor del af sin ursprungliga färg och sin tillämnade fason. På andra sidan syntes Solrosen, halfliggande på bordet och lifligt mönstrande en kråsnål, som hon vände emellan sina fingrar. Du fick den ändå, tror jag! sade hon ien ton af afund. Hur länge du gycklade och låtsade att taga den ifrån honom, så gaf han dig den frivilligt. Åck! ja Gustaf är så rysligt god; detär en rar gosse. Allt hvad man ber honom om, så gör han. Han är just en af våra; det är en karl för oss det. Om han icke vore gift, så skulle jag vilja ha honom sjelf.n Om han ville ha dig jal skrattade hennes van. . Åh, för det sån, svarade Socker-Lotta häftigt, så håller han mycket mera af mig än sin hustru. Han har sjelf sagt, att han tycker om mig och att han har så trefligt hos mig jemnt., Han har sagt! ja det tror jag väl. Hvad säga de ej. Fritz har kallat mig sin brännande sol och sin goda demon. Men skulle jag tro, att han vill ha mig för det ? vÅ ja! Skulle vi börja att rifva upp alla ömma uttryck, så... Det är ej längre än en vecka sedan, som jag fick ett bref från Gustaf, så vackert, att jag fällde tårar. Det hörjades med: Fåfängt spanar jag i fjerran, för att