Aftonbladet – 30 juni 1849, sida 2

äl vara något vågadt, att vilja påstå det dessa enlast skola komma att utgöras af bönder och minIre näringsidkare. Enär alla tjenstemän, hvilka icke illhöra den förutnämnda valkategorien, vid elektorsvalen äga, hvar för sig, en hel röst eller lika mycet som 8 åttingsbönder, är det verkligen mera troigt än otroligt att äfven, medelst dessa val, åtskilige tjenstemän skola förstå att bana sig väg både ill valnämnderne och riksförsamlingen. Hvad slutligen beträffar de 30 ledamöterne, som städerne skola utse till andra kammaren, så finner man af tabellen E. till den förutnämnda brochyren, att näringsidkarne vid dessa val äga 40,000 röster och öfriga 8,000. Man har derföre svårt att komma irån, det icke adel och embetsmän, äfven här, på ganska många ställen skola få öfverhanden helst om man erinrar sig huruledes en tjensteman t. ex. en i staden bosatt löjtnant för sin tjenst har lika stor rösträtt som 8, säger åtta borgare, af hvilka hvar och en äger fastighet uppskattad till 2,000 rdr, eller som 8 andra borgare med 400 rdrs uppskattad årsinkomst hvardera. Man synes, vid betraktande af allt detta, komma sanningen temligen nära, om man antar att adel, prester och embetsmän skola tillsätta alla de 350 1edamöterna i andra kammaren, hvilka utses genom omedelbara val. Det säkra tyckes vara att de kunna göra det om de vilja. Dessutom synas de ha så mycken öfvervigt i åtskilliga städer att de, efter all sannolikhet, invälja hälften af dessa 30 representanter, tillsammans 65, eller icke långt ifrån hälften af andra kammarens 1350 ledamöter, ehuru jag nu icke beräknat att någon enda af de priviligierade kasterna blifvit utsedd bland dem som på landet väljas genom elektorer, hvilket likväl säkert skall inträffa. Kasta vi nu en blick på första kammarens sammansättning, så finna vi både valsättet och ledamöternas qvalifikation vara så beskaffade, att icke allenast icke en majorit af , utaf de väljandes röster någonstädes lärer kunna tillfalla individer af de närande klasserna, utan ock att genom enkel röstpluralitet möjligen på sin aldra största höjd endast cirka 20 å 23 personer, som icke äro adel, prester och högre embetsmän, här skola kunna vinna inträde, så vidt de privilegierade äro enige, det man väl torde få taga för afgjordt efter vanligheten. Borgare, bönder och andra ofrälse näringsidkare skola följaktligen högst kunna invälja 440 af riksförsamlingens 270 ledamöter. Det skulle verkligen vara intressant att blifva upplyst, om icke denna proposition både är trolig och till och med högst sannolik. Märkvärdigt är i detta afseende, att författaren till den förut omnämnda brochyren, som uppenbart blifvit utgifven i akt och mening att förorda det hvilande representationsförslaget, icke lyckats komma till annat resultat, än att adelsmän och löntagare blifva de öfvervägande när riksförsamlingens samtliga ledamöter sammanräknas; och detta är verkligen en högst väsendtlig omständighet, emedan, i följd af 123 , intet enda beslut, som af den ena kammaren fattas, blir gällande, med mindre än att majoriteten i den andra äfven deruti instämmer. Det skall följaktligen tjena till intet, om det än lyckas bönder och andra ofrälse näringsidkare att erbålla en öfvervigt af några få röster i andra kammaren. Den meningsfraktion, hvilken äger de flesta rösterna i båda kamrarne tilltammans, är den, som icke allenast vid hvarje riksdag får makt att pålägga skatter och bestämma öfver statsmedlen, utan ock att, om den under tvenne på hvarandra följande riksdagar vidblifver samma åsigter, stifta lagar för nationen. Samma fraktion skall äfven med ännu större lätthet i evighet kunna förhindra hvarje grundlags förändring, enär härtill, enligt 124 S, blott erfordras de flesta rösterna i den ena kammaren. Men af hvilket element är det nu, som denna maktägande fraktion kommer att sammansättas? Jo, om icke alla tecken bedraga, hufvudsakligen af löntagare; och det är följaktligen åt dessa, som det hvilande representationsförslaget öfverlåter att efter godtfinnande förfoga öfver Svenska Folket. Vill man med eftertanka genomläsa och med oväld bedöma detta förslag, synes man verkligen få svårt för att komma -på andra tankar. Man skall invända, att flertalet af embetsmän numera inom värt land består af både upplyste, hederlige och aktade personer, hvilka säkert icke skola missbruka det förtroende och inflytande, hvaraf de kunna komma i åtnjutanden. Jag vill endast bemöta denna invändning dermed, att embetsmännen gerna måste hafva ett med de skattdragande motsatt intresse att förfäkta, emedan de äro löntagare. För öfrigt synes det vara ett synnerligt begrepp om rättvisa att vilja taga sjelfbeskattningsrätten och lagstiftningen, hvilken hitintills förmedelst Borgareoch Bondestånden till hälften tillhört de skattdragande, ifrån dessa, samt öfverlemna både det ena och det andra åt löntagarne. Att korporationer, som kommit till makten, gerna missbrukat väldet, derpå se vi tillräckliga bevis af verldshistorien från perioden för det gamla Roms patricier till den så kallade frihetstiden i Sverige. Det förutsätter i sanning en egen föreställning om folkrepresentation, att vilja göra massan helt och hållet beroende af embetsmänen, i stället för det man vågat gäönka sig att, om det konstitutionella samhället I innebära en sanning, så måste dess lagar gl folket och kunna förändras i följd af dess ötsa, tygelse. — Med ett ord, mine herrar! det hvilande förslaget synes i sin närvarande form bygdt på sådane principer, att, äfven om alla reformsällskaper ville åtaga sig den otacksamma mödan att agitera för dess antagande, det likväl alls icke är troligt, att detsamma går igenom hos Ständerna. Så gerna jag ock hade önskat att kunna uppträda till dess försvar, för att åtminstone på något sätt komma ifrån den närvarande oefterrättligheten, blir detta dock omöjligt, utan att på samma gång förneka den inre öfvertygelsen. ÄN AN ACNE SvT AR TFAC TN TT ACO