Aftonbladet – 30 juni 1849, sida 2

elakhet, hgger da nagon tortratingnet deri, att det derutöfver också är groft? Ar meningen i en skrift sann, djup och god, så må visst det ohyfsade framställningssättet, det dåliga och felaktiga språket, möjligen kunna ursäktas. Men om sjelfva innehållet och meningen också gifva tydliga bevis på ytlighet, osanning och inkonseqvens, hvad förträfflighet finnes då i det blott plumpa? I artikeln Hvad gjorde de fyratiosju i Örebro? rider A. P. synnerligen upp emot hr Bergmans anförande och dess försök att lägga vissa inom sjelfva christendomen befintliga principer till grund för en förbättring af representationssättet och öfriga samhällsinrättningar. Förf. i A.P, tyckes anse det mycket orätt och dumt att åberopa religionen i samhällsfrågor. Men A. P. förbiser härvid en ganska vigtig åtskillnad, som måste göras emellan tvenne olika förfaranden vid upptagandet af religionens utsagor i sociala ämnen. Detär bekant, att om man tager blott några vissa enstaka citater ur Gamla eller Nya testamentet, kan man på en dylik grund uppresa nära nog hvad slags byggnad man vill. Sålunda har man gått till väga när man ur: bibeln skaffat sig stöd för absolutismen, medeltidspolitiken, patriarkalfanatismen, och dylikt. Detta har utan tvifvel utgjort ett högst förkastligt förfarande; och vittnar tillika om ett oredligt och högst ytligt begagnande -af skriftens innehåll. Helt annat är, om man går till christendomens sjelfva ande, uppsöker kärnan af hvad stiftaren yttrat, och häraf hemtar styrka ej blott för kyrkans, men äfven för statens reorganisation, i de fall, dit sådant hör. Så inskränkt kan A. P:s förf:e icke vara, att han ej finner omöjligheten att utesluta religionens verkan och inflytelse på samhällets formation. Likasom staten så måste vara bildad, eller, i fall den icke redan är det, ombildas, att det religiösa lifvet och dess vidare utveckling isam: hället befordras; så måste ock religionen å sin sida bidraga och tagas till hjelp, för att rena, lyfta och allt vidare förbättra statsinrättningarne. Men för att icke härvid komma till papistisk despoti å ena sidan, eller till s. k. pietistiskt ursinne å den andra, behöfves att, med sofrade religionsbegrepp, för samhällsfrågorna endast använda de i sjelfva chistendomens ande liggande religiösa hufvudgrunderna. Artikeln, till hvars närmare belysning vi med det första skola återkomma, börjar med att liksom förekasta de i Örebro församlade, att de ej utgjorde nationens största snillen och talenter, eller ej voro sådana statsmän och öfverlägsna talareförmågor, som en Macaulay, Sheil, Cobden, Brougham, eller en Foy, Manuel, Thiers, Duvergier de Haurarne, o. fl. Detta är visserligen ett ganska artigt sätt att resonnera bort personers duglighet och befogenhet. Hvad skulle väl förf. i A. P. säga, om man för att ådagalägga oriktigheten i något hans scriptum, i stället för att framlägga skälen härför, började med att yttra, det han icke vore en Armand Carrel, icke en Emile de Girardin, eller, för att taga exemplen från det älskade England, icke en Addison, eller en auktor till the Spectator o. d.?; A. P. förf. går dock ännu ett steg till: han söker ej allenast ställa Örebromännens oduglighet i ljuset genom besagde kloka jemförelser, utan han säger ock helt obesväradt ifrån, att Orebromötet icke en gång var ämnadt till vädjobana för sådana talenter, äfven om de funnits Detta utgör, såsom man ser,sjelfva utgångsoch grundpunkten för hela det grå resonnemanget. Vi skola snart iakttaga huru dermed hänger tillsammans. I dag gå vi att, i enlighet med hvad ofvanför sades, meddela ett af Orebromännens anföranden. ANFÖRANDE AF F. D. RIKSDAGSMANNEN DAHLLÖF VID ALLMÄNNA REFORMMÖTET I ÖREBRO Den 4 Juni. Beklagligen felas fullständiga och tillförlitliga statistiska tabeller öfver de olika valberättigades antal, hvaraf man skulle kunna sluta till den blifvande riksförsamlingens ungefärliga utseende. Dock, om man i detta afseende kan lita på de upplysningar som meddelas uti en liten brochyr, hvilken under namn af Tankar om det hvilande representationsförslaget c. för någon tid sedan utdelades till tidningen Aftonbladets prenumeranter; så kommer man, i motsats till hvad den på suppositioner byggande brochyrförfattaren trott sig finna, till det resultat att af de enligt obs. vid tabellen D. upp gifna 5,750 personer, hvilka inalles genom omedelbara val tillsätta 50 ledamöter i andra kammaren och 42 i hvarje valnämnd för valen till första kammaren, 3,370 utgöras af adel, prester och embetsmän, men endast 2,380 eller icke långt ifrån en tredjedel mindre af borgare, bönder, ofrälse bruksägare och andra näringsidkare. Inom de särskilda valdistrikterna är förhållandet ungefär enahanda, utom i 3 eller 4 län, hvarest allmoge och ofrälse näringsidkare skulle erhålla öfverhand. Härvid torde dock böra tagas i betraktande, hvad som säkert skall inträffa, att nemligen ett icke obetydligt antal omedelbart valberättigade bönder ej gerna skola hesvära sig med att resa lång väg, måhända 10 å 412 mil eller mer, för att afgifva sina röster, sedan man betagit dem rättigheten att utan laga förfall inskicka voteringssedlar till valförrättningsstället. Tjenstemän och öfrige skola dels hafva ett större interesse utal att komma tillstädes och dels äfven förstå att gå tillväga mera planmässigt. Det synes, med ett ord, alldeles uppenbart att, huru man än betraktar saken, bönder och ofrälse näringsidkare svårligen skola lyckas att insätta någon enda af dessa 50 ledamöter i andra kammaren. Hvad nu vidkommer de 70 ledamöter i dennö kammare som skola väljas genom elektorer så, lärer 1 ee ee