Aftonbladet – 30 juni 1849, sida 2

m RM 3en,, sade Sigrid, i det hon med ett tviflande uttryck betraktade sin svåger, hvars tvungna min icke undföll hennes af kärlek och misstanka skärpta blick. Hvarför skulle ej Gustaf kunnat sagt mig detta sjelf, så väl som du nu säger det? Tänk efter, min goda syster! Skulle du vilja, utan att någon frågade dig, omtala något som lät så likt sjeltberömi? Han är för blygsam att... Konrad rodnade. Han märkte sjelf det otroliga i sina uppgifter, det dumma i skälen derför och att han ej var skapt att ljuga med fattning. 1 ett anfall af barnslig ridderlighet och romanesk ädelhet hade han uppgjort sin plan att återställa frid och lycka i sin brors boning; men han hade ej i sin ifver, och förblindad af sitt eget hjertas lågor, tagit i betraktande följderna, eller hur sannolikt det var, att verkliga förhållandet ej länge kunde blifva en hemlighet för det hjerta, som älskade och en gång fattat misstankar. Dessa misstankar voro ej endast byggda på Gustafs frånvaro, utan ännu mera på den aftagande värman af hans kärlek, och i detta fall är det svårt att bedragas. Hans åhörarinna var dock ännu för mycket intresserad af att finna sanning i hans ord; och med en varm handtryckning, en isnerlig och tacksam blick till afsked, belönade hon den stackars Konrads välmenande osanning. Han stod en stund och såg efter henne. Scdan satte han ljuset tillbaka på bordet och kastade sig åter ned i soffan. Han gömde ansigtet i Landen och drog ett djupt andetag. Hon älskar honom högt — oändligt — — outsläckligtn, tillade han tvekande och sakta. Ack, Sigrid! jag skall försöka allt för att återföra honom till dig. Gud skall bistå mig. Men skulle jag misslyckas ... då — — Ja, den som en gång kan öfvergifva en själfull och älskande qvinna, som han sjelf har älskat så