Aftonbladet – 30 juni 1849, sida 2

vad pluraliteten af omdömesgille i hela lanlet tänker, önskar och vill i representationseformväg, så förefinnes visserligen skäl att alla sådana beslut landets allmänna mening, eller votum, efter detta ordaförstånd. Det är Då samma sätt som Stockholmska reformsällskapets vid sistå tillfället fattade beslut fick namn af hufvudstadens votum. Icke heller safs detta namn i den meningen, att alla i Stockholm gingo upp i reformsällskapet och voterade, utan så, att reformsällskapets den sången uttalade tanke instämde med den vida öfvervägande majoritetens inom hufvudstaden. Detta har visserligen blifvit bestridt, bland annat af Aftonposten; men utan gruader. Vi hänvisa, för upplysning häraf, till de särskilda artiklar, som under de förflutna veckorna blifvit vexlade mellan Aftonbladet och Aftonposten. I frågan om betydelsen af Örebro möte, och huruvida det kan sägas hafva uttalat hvad som är landets allmänna mening om representationsreformen, har ock en liten artikelvexling föregått mellan A. B. och A. P., och hvaruti, såsom läsaren torde påminna sig, ÅA. P. (eller D. A.) ännu är oss skyldig svaret på vårt sista spörsmål. Vi hade nemligen uppställt det alternativet, att, då vid Örebro möte de grå, likasom de så kallade hvite, ej för sina politiska nyanser hade ombud (eller åtminstone ej tillräckligt antal ombud, i fall man då till de grå vill räkna grefve Anckarsvärd, major Kyhlberg och de för sent anlända hbrr Mannerskantz och Engström), så måste denna omständighet intyga, att de grå antingen icke kunnat skaffa sig sådana ombud från landsorternas reformsällskaper, eller icke efterfrågat att göra det, hvilket sednare skulle utmärka en sådan försumlighet å deras sida (enär det ligger klart för hvar mans ögon hvilken vigt det skolat gifva åt det grå partiet, om detta fått att åberopa Orebromötets beslut för sig), att en dylik uraktlåtenhet svårligen kan skrifvas på annat än räkningen af en portion enfaldighet, hvilken de grå troligen icke vilja låta sägas om sig. Af artighet mot våra politiska sidoparter antogo vi derföre icke det sednare alternativet (försumligheten, och den dermed förknippade opinionen om enfaldighet), utan höllo oss i stället till det förra, eller, att de grå verkligen icke hade i sin förmåga att för sitt parti bekomma tillräcklige ombud från landets reformsällskaper. Dagligt Allehanda hade härom en längre artikel till svar, hvarigenom det ansåg sig fulltyga, att dess politiska parti nog förmått den saken, fast det icke blef af. Beviset var, såsom man såg, temligen haltlöst; men vi för vår del brydde oss den gången icke om att gendrifva D. Alleh:s kalkyler, emedan, äfven med poneradt antagande af dem, likväl deraf intet vidare följde, än att de grå i den händelsen måste acceptera enfaldens alternativ. Vilja de det? Det var denna fråga vi sista gången ställde på D. A. eller (A. P.), och hvarpå vi ännu ej erhållit svar. Emellertid har en annan artikelserie blifvit synlig i Aftonposten, med öfverskrift: Hvad gjorde de fyratiosju i Örebro? Den har gått genom tre nummer, och såsom den sista gången hade underisig slut, vilja vi taga detta för godt, och underlägga oss artikeln till skärskådande, ehuru vi visserligen ej äro förvissade om att den icke, allt oaktadt, kan komma att se sig fortsatt. Vi veta ur Kellgren, att när en författare icke haft anledning att påbörja en skrift, bar han ock ingen anledning att afsluta den, efter skälv hos honom icke egentligen betyder någonting. Så synes det äfven förhålla sig med denne författare i Aftonposten. Vi säga med flit denne förf:e, och tala då icke om Aftonpost-redaktionen i det hela, för att ej begå misstag och möjligen oroa någon alldeles oskyldig. Man har nyligen sett A. P.-redaktionen protestera emot en sin egen Landsortsrevyförfattares uppsats, och derigenom gjort sig ursäktad för hvad i landsortsrevyn står. Så kan samma tidnings red:n en annan dag inlägga protest mot sin Vinterartikelförfattare, eller den, hvarom vi nu tala, och dymedelst ställa sig inför allmänheten klar och rentvättad från allt hvad denne auktor i A. P. sagt, säger och kommer att säga. Det kan slutligen till och med blifva möjligt, att Aftonpostens redaktion, vid betraktande af nyttan att vara fullt ursäktad för allt hvad som läses i A. P., finner för godt att reservera sig mot hela Aftonpostredaktionen. Då blir den red:n alldeles oåtkomlig, eller, såsom man säger om gråstenshvalf, brandfri. Att detta vore en klok mesyr, måste erkännas; och den torde kanske komma all tillgripas. Under tiden, och så länge Aftonposten icke ännu protesterat mot den författare, hvilken uppsatt artiklarne om Hvad de fyratiosju gjorde i Örebrop, tiliåta vi oss göra A.P. derföre lika solidariskt ansvarig, som för den beryktade pandur-artikeln (om den skickligt tillvägabragta splittringen). Den dryge auktorn har väl icke denna gång rakat åstad (för att bruka en hans egen älsklingsterm) med en sådan massa plumpti ovett, som eljest vanligen och synnerligen i den nyss omtalade artikeln lade sig inför publiken. Han börjar till och med på att par ställen (J4 146) skjuta fram något, som liknar begäran om ursäkt för sitt ohyfsade skrifsätt. Han låter förstå sin tanke, ungefär, att grofheter emot antagonister skola vara bättre än ett finare språk, uppfyldt med elakhet. Men om nu det grofva och otympliga språket derjemte är lika uppfyldt af galla och RES