Aftonbladet – 29 juni 1849, sida 2

fullständighet, utan synes oss motiveradt ur sakens natur. I vexellagen bör nemligen icke intagas andra bestämmelser än de, hvilka specielt angå förfaringssättet i vexelaffärer samt derföre äro nödige, och följaktligen icke sådana, som afse förhållanden, hvilka falla under den allmänna lagen; och häraf uppenbaras å ena sidan behofvet af det i 12 8 före kommande stadgande och, å den andra, olämpligheten af en föreskrift uti ifrågaställde syftning. Berörde stadgande, som bestämmer m,att, då två eller flere exemplar af samma vexel utfärdas; så gäller den andra (secunda) äfvensom hvart och ett af de följande i vexeltagarens hand, såsom qvitto å erlagd betalning, innefattar ett för omförmälte slag af vexlar egendomligt bevisningssätt, utgånget från usancen, och måste således i lagen inflyta. Annorlunda är deremot förhållandet med solavexlar, ty i anseende på dem har i förevarande fall någon från allmänna lagens bevisningsgrunder afvikande usance icke utbildat sig. Det är emedlertid väl sannt att de, der de förekomma, icke i allmänhet utlemnas utan mot kontant; men anstånd med betalningen! kan dock lemnas, och i sådan bändelse erfordras icke i vexellagen någon föreskrift om beskaffenheten af de bevis, som i vexeltagarens hand gälla för bestyrkande af fullgjord betalning. Den anmärkning, hvartill denna 8 föranledt, är icke högsta domstolens, utan endast en ledamots. Denne har nemligen ansett att uti: omförmälte 8, som bjuder att hvar, som i! egenskap af syssloman upphandlar vexel, skall låta ställa vexeln å sin hufvudman eller den han förordnar, men att han, iden händelse att han låter ställa vexeln på sig sjelf eller sina ordres, är, sedan han densamma öfverlåtit, derföre till sednare innehafvare lika ansvarig, som hade han vexel för egen räkning upphandlat och öfverlåtit, derjemte borde stadgas att. sysslomannen skulle vara pligtig all å vexdlagarens vägnar vexeln afhemta och betala på sätt i g 10 sägs. Det förundrar oss ingalunda att detta förslag icke vunnit några anhängare inom högsta domstolen, ty det synes hvarken kunna försvaras ur juridisk synpunkt, eller öfverensstämma med rättvisa eller vara mnödigt för vexelrörelsen. Då någon . såsom ombud slutar aftal med annan, så handlar ban icke för egen, utan för hufvudmannens räkning, och de förbindelser, som dervid til kontrahenten utfärdas, äro följaktligen iche ombudets, utan hufvudmannens. Ombudet föreställer endast en annan person, och med denne sednare afslutas i sjelfva verket aftalet. Denna i all lagstiftning erkända och med rättvisa öfverensstämmande grundsats lärer icke heller kunna frånträdas i svenska Vexellagen. Att Rikets Ständer ansett ombudet eller sysslomannen ansvarig till sednare innehafvare af vexel, som sysslomannen låtit ställa på sig sjelf och öfverlåtit, är icke något frånträdande af grundsatsen. Ty sysslomannen har i detta fall iklädt sig en dylik ansvarighet. Helt annat är förhållandet mellan vexelgifvaren och sysslomannen. Den förre visste den sednares egenskap och sålde vexeln, icke till sysslomannen, utan till bufvudmannen; och till honom ensam måste han således vända sig om betalning. Af denna 8, som, efter det den stadgat, att öfverlåtelse af vexel skall tecknas å vexelbrefvets eller å ett dervid fästadt blad (alonge), tillägger, att, om afskrift af vexel är tagen, må öfverlåtelsen ock derå kunna tecknas, har Högsta Domstolen hemtat anledning till den erinran, att i förslaget saknas föreskrifter, dels huruledes vexelcopior skola inrättas och bestyrkas, för ätt vara gällande, dels ock huruvida desamma kunna, likaväl som de egentliga vexelexemplaren, begagnas för erhållande af accept och betalning; i följd hvaraf och derest del i berörde tillägg inrefattade stadgande är af den vigt, att det bör i vexellagen qvarstå, Högsta Domstolen hemställt: om icke bestämmelser böra meddelas om och när afskrift af vexel skall vara lika som vexelbrefvet gällande. Hvad Götheborgs MHandelsförening häremot invändt, torde i första rummet förtjena uppmärksamhet. Det lyder ordagrannt sålunda: vEnligt öfver hela verlden gällande handelscoutume vidimeras icke vexelafskrifter, såsom alldeles öfverflödigt, då innebafvaren af originalvexeln alltid är i tilifälle bedöma afskriftens och derå kefintlige öfverlåtelsers riktighet, hvilket äfven lätteligen inses vid fästad uppmärksamhet på vexlars utseende och beskaffenhet och huru enkelt de äro inrättade. Namnteckningen å originalvexelbrefvet måste vara af trassenten eller dess procurant egenhändigt meddelad. Dessa underskrifter känner acceptanten, och finner han dem ej riktiga, accepterar han ej vexeln. Vexel-copior blifva aldrig accepterade, men kunna endosseras eller öfverlåtas från man till man, och med en sådan endosserad copia går sista endossementets innehafvare till den person, hvilken, enligt den hänvisning, som under vexeln är tecknad, innehar original-vexelbrefvet och som, vid den endosserade copians uppvisande, utlemnar vexelbrefvet till honom. Med begge dessa har.dlingar försedd, infinner han sig på förfallvdagen hos acceptanten och erhåller betalning; och då detta är en känd och af ålder på alla