Aftonbladet – 29 juni 1849, sida 2

bringa de långa vinteraftnarne, det var för detta sällskap han försakade en skön och ung hustru. Hvad fel kan hon väl hafva, denna hustru, hvars tjusningskraft ej mäktar öfverstiga Socker-Lottas? Hvad är det för en atmosfer af köld och otrefnad i hemmet, som jagar den äkta mannen derifrån och tvingar honom att söka det fadda, meningslösa jollret, det fräcka skämtet och sjelfsvåldet hos dessa qvinnor, hvilka skoningslöst och djerft angripa alla af sitt kön, som verlden eller förhållandena satt öfver dem och som med sina profana blickar speja in i det djupaste, bittraste af dessa blyga lidanden, som deras offer draga med gömda tårar? Vi lemna dem en stund för att söka utforska dessa orsaker, och blicka derför in i löjtnant Gustafs boning. En liten salong, möblerad med treflig smak, vittnar, genom det nya och glänsande, som utmärker allt inom dess väggar, att den helt nyligen blifvit ordnad, för att emottaga den, som nu var ensam innevånarinna der. Från en armstake på ett bord vid soffan strålade ljusskenet dunkelt på de rosiga väggarne, de fördragna gardinerna och ett öppet fortepiano i bakgrunden af rummet. I soffan satt den unga frun, som varit föremål för Socker-Lottas och hennes vänners omdömen; och det första ögonkastet på hennes ansigte motsade deras påstående angående hennes skönhet. Hennes bend hade släppt arbetet, som nu hvilade på hennes knä. De klara och ljufva ögonen stirrade sorgset framför six och öfver panjnans snö och läppens Purpur dröjde ett stilla svårmod. Ljusskenet färgade med en guldglans hennes blonda lockar och smög sig in bland ecken af hennes ljusa och behagliga drägt. Öfver hela hennes gestalt och väsende låg detta angenäma och intagande lugn, som är själfulla och bildade qvinnor eget, och som bevisar att tankarne tidigt varit verksamma i en riktning,