Aftonbladet – 29 juni 1849, sida 2

om ständigt syftar uppåt, till något ädlare ch bättre. . En djup och smärtsam suck höjde hennes varm och i ögat svällde en tår allt mer och ner, till dess den icke längre rymdes derinom, itan föll ned på handen. Hon vaknade upp ur sina tankar, tryckte handen mot ögonen och reste sig upp. Med långsamma steg gick hon fram till pianot, satte sig ned och lät fingrarne mekaniskt röra sig fram och åter på tangenterna. Tonerna hade dock ingen makt öfver bjertats mörker, men detta mörker hade det så mycket mera öfver tonerna, och allt sorgligare, allt dystrare blefvo fantasierna, hvilka framsmögo ur den unga qvinnans själ. En pendyl slog nu elfva. Hon spratt till och suckade åter. De sista tonerna hade dödt, ljusen brunno allt mattare och mattare. Det var så tyst som i grafven, icke ett ljud hördes, utom pendylens knäppningar och de tunga slagen af den väntandes hjerta. Nu hördes steg utanföre på mattan. Kinden färgades lätt, hjertat slog hastigt, en stråle af glädje spred sig på det nyss så sorgsna ansigtet. Hon skyndade hastigt upp och öppnade denna dörr, som dolde den älskade och väntade för hennes blickar. Men genast toghon ett steg tillbaka, glädjestrålen försvann med rosen på kinden och helt nedslagen sade hon sakta: vÄr det du, Konrad? Hvarifrån kommer du så sent? Stig in! I Jjusskenet framträdde, med raska steg, en ung man af ett behagligt yttre. Han fattade den unga fruns händer, såg allvarligt och innerligt i hennes ögon, och vände sig derpå bort för att dölja en uppstigande tår. Han putsade Jjusen och kastade sig derefter ned i soffan under det han vänligt inbjöd henne att sätta sig bredvid bonom. Hon tydde mekaniskt hans vink.