Aftonbladet – 27 juni 1849, sida 2

dagens vigtigaste resultater. Dessa voro dock ej serdeles många; men skulle folkets önskningar äfven i denna del stranda emot det kungliga veto, så hade man sannerligen ett ökadt skäl att klaga öfver det ringa, som uträttades vid samma riksmöte. Lyckligtvis har man emedlertid den erfarenhet, att högsta domstolens åsigter i lagstiftningsfrågor ej alltid blifva gällande; och om man granskar de anmärkningar, som denna myndighet emot ifrågavarande lagförslag framställt, samt Aftonposten, med synbar tillförsigt om deras grundlighet, offentliggjort, synes den fruktan för ett nådigt afslag, som högsta domstolens afstyrkande kunnat uppväcka, böra förfalla. Också bafva urderdåniga petitioner om sanktion å förslaget inkommit från serskilda handelsföreningar, bland andra Götheborgs, hvilken, med förklarande att berörde anmärkningar lätteligen kunna vederläggas, jemväl försökt en dylik vederläggning. Deraf hafva vi förskaffat oss del; och vi måste erkänna att försöket icke varit fruktlöst. Man upptäcker lätt deri den praktiska blick, den affärsvana, den sakkunskap och den erfarenhet; som man med skäl kan vänta af medlemmarne i denna förening och som öka vigten af framställningen. Emedlertid torde ett och annat kunna tilläggas; och då frågan är af stor vigt för det allmänna, synes hvarje vän affosterlandet vara skyldig att, i sin mån, verka till en lycklig lösning deraf. Detta är anledningen till de erinringar, vi nu öfverlemna åt offentligheten. Innan vi emedlertid ingå i granskning af högsta domstolens anmärkningar, torde det vara lämpligt att i förbigående kasta en blick på gällande lagstiftning för utrikes vexelrörelsen och de orsaker, som påkallat den förändring deri, som Ständerne beslutat. Denna lagstiftning innefattas dels uti Kongl. Maj:ts förnyade vexelstadga af den 21 Januari 1748, dels ock uti Kongl. förordningen den 12 Juni 1816, jemte åtskillige dermed sammanhängande författningar. Hvad angår berörde stadga, så hafva Ständerne i allmänhet godkänt de grundsatser, hvarpå densamma hvilar. Men af lagstiftningens alla grenar gifves ingen, som kan stå mindre isolerad, än den om utrikes vexelrörelsen. Den måste, så vidt möjligt är, öfverensstämma med och sluta sig intill de länders, med hvilka Sverige har handelsförhållanden. 1748 års stadga var ock lämpad efter lagstiftningen hos de nationer, med hvilka riket, den tiden, förnämligast egde dylika relationer. Men ett sekel har sedermera lupit till ända och civilisationen i alla dess riktningar med jättesteg gått framåt. Isynnerhet har detta: uppenbarats i det industriella lifvet, hvilket åter ej kunnat vara utan inflytande på lagstiftningen om vexlar, såsom kapitalernes allmänna cirkulationsmedel. Framför allt hafva de förökade, lättade och blixtsnabba kommunikationsanstalter, som under sednare tider emellan verldens serskilda länder uppkommit, utbildat usancer och påkallat förändringar i dessa lagstiftningar, dem man allt mer och mer sökt bringa till öfverensstämmelse sins emellan; och det torde vara nog att här anmärka, det en gemensam vexellag för hela Tyskland blifvit antagen, sedan förslag dertill blifvit utarbetadt redan innan de politiska rörelser, som nu föregå inom detta land, kommit till utbrott. Att Sverige, som hufvudsakligen har sina handels-och vexel-affärer på Tyskland, vid sådant förhållande ej utan den största olägenhet kan bibehålla de statuter oförändrade, hvilka tillkommit under olika omständigheter, torde ej vidare betviflas; och det skönjes jemväl af det intresse, hvarmed saken omfattas på rikets förnämsta handelsplatser. i Men härförutan förekommer en annan för vårt land egen olägenhet i vexelrörelsen, nemligen det tryckande band, som genom 1816 års och sedermera utkomne författningar lades på denna rörelse. Hvad sista riksdagens lagutskott härom yttrar taga vi oss friheten att här referera. Medelst berörde författningar, säger utskottet, ålades bland annat vexelgifvare att i vexel tydligen utsätta den kurs, hvarefter vexel blifvit sluten, i sammanhang hvarmed förordnandet att den, som vexel här i riket köpt, och densamma till här i riket vistande man försälja vill, icke må, vid påföljd att böta vexelns hela belopp, derföre fordra eller taga högre betalning, än den, som å vexeln antecknad och förut erlagd blifvit. Att ändamålet med denna och öfriga föreskrifter var att förekomma kursens stegring, eller rättare att styra densamma, är nogsamt kändt; Imen att detta ändamål härigenom ej kunnat vinnas, är lika ostridigt, som att medlet varit till sina följder skadligt. Alla tiders erfarenThet visar nemligen, det sådana försök att sätta en gräns för vexelkursen varit fruktlösa, men deremot att våldsamma medel för ändamålets vinnande städse utöfvat en menlig inverkan på penningeväsendet. Stadga och säkerhet i Imyntvärdet äro visserligen hufvudvilkor för Inationalvälståndet, men dessa ändamål måste: Idock sökas genom naturliga och icke genom konstlade medel. Antagas kan ej heller, att Iberörde ändamål i någon mån motverkas geInom spekulationshandel med vexlar. Snarare