Aftonbladet – 27 juni 1849, sida 2

trotsigt vet med sig att han var, är och blir den störste bland alla jordens sjelfherrskare. I Kongl. Svenska Museum bör man ej förbigå Harmonien, en grupp af det skäraste qvinliga behag. I blomman af sin fägring sitter, omedvetande deraf, en lycklig moder och betraktar de å hennes sköte i hvarandras armar slumrande små; och sakta, likasom hon fruktade väcka dem, glider till vaggsång dess plektrum öfver lyrans strängar. Betrakta nu åter denna mellan hopp och fruktan vakande Heron, som i nattens timma utöfver Abydos mörka vågor, med facklan tyckes vägleda den djerfve älskaren, som aningen säger henne pi detta nu omkommer, — se huru kärleken å den ena gruppen sörjande insveper sig i fliken af hennes mantel, medan han å ett annat olika behandladt motiv af samma staty står i orolig ledsnad och sönderplockar blomman. Och dessa för den kalla vinden fladdrande draperier, huru mästerliga, hvad tanke och lif i hela den dramatiska handlingen! — Se åter med hvad lugn och belåtenhet denna Amorinförsäljerska bär de små plantorne i korgen, och huru de tyckas vänta att få komma ut i verksamhet. Eller bland de flera olika mo-tiver af badande nymfer,, märk huru förstulet denna flicka lyssnar, och försigtigt och: sakta doppar den lilla foten, — hon skälfver af en lätt rysning, och väntar — att vi lemna henne. Helt och hållet betagen i de qvinliga behagens uppfattande, var det sålunda en följd, att då Byström skulle framställa det manliga idealet, blef detsamma alltid reminiscenee af det förra. Till och med hjeltekungen, Carl Johans staty, fastän både förenande studinm och vackra former, kunde ej stäfja hans fantasi ur det skönhetsrus, hvari hans mejsel fortgick. Att med varm känsla uppfatta och med lätthet åstadkomma, var hufvuddraget i Byströms ger nialiska konstkarakter; det djuptänkta allvar, Idet grundligt genomförda och i alla detaljer helgjutna, som utmärker Fogelbergs arbeten, bildar just kontrasten mellan bådas konstnärsskap. Gudar och hjeltar höra den ene, kär