Aftonbladet – 25 juni 1849, sida 3

i öfverensstämmelse med den tydning, hr Btjern-: svärds ifrågavarande arbeten innefatta, följer anmärkningen ord för ord så lydande: På tillämpningen i förestående mil af krigslagarne angående rymning och förskingring af munderingspersedlar, torde särskild uppmärksamhet böra fästas, helst den af G. M. Stjernsvärd utgifne )Handbok för militärer, 21:a titeln krigslagarne äfvensom samme författares Utdrag af krigslagarne för manskapet i dessa hänseenden innehålla förvillande och mot en riktig lagtillämpning stridande sammandrag ur författningarne. Af 40 kap. 20 och 26 SS krigsartiklarne, 8 i KE. cirk. den 26 Nov. 4842 och Kr. H. R:s cirk. den 30 Nov. 4825, samt den af Er. H. R. och bögsta domstolen åt dessa stadganden i ofvannämnde mil gifne tydning upplyses nemligen, att rymning eller munderingspersedlars förskingring i fredlig tid skall bestraffas, första gången extrajudicielt med 40 prygel, och att, om rymning derefter förnyas, den felaktige derföre skall tilltalas vid krigsrätt och dömas: för 4:sta resan till 40 prygel. dra 60 Bdje 40 par spö och 2 års fästning ssmt att vara ovärdig att i kronans tjenst vidare nyttjas; samt att för förnyad förskingring af munderingspersedlar, sedan extrajudiciela bestraffningen föregått, åtal vid domstol äfven skall ega rum och den felaktige åläggas: för 4:a och 2:a resan lika straff som för rymning nyss är nämndt, 3:dje resan . . . . 400 prygel, 4:de ochoftare 40 par spö och 4 års fästning samt att i alla händelser betala skadan. De af tit. Stjernsvärd utgifne ofvannämnde arbeten innehålla deremot, att den, som rymt eller förskingrat munderingspersedlar och derföre undergått extrajudiciel bestraffning, skall, vid förnyande af något utaf dessa brott dömas (af domstol), första gången till 60 prygel och andra gången till det för 3:dje resan här ofvan utförda straff, 0. s. V. Genom den i Stjernsvärds arbeten åt stadganderne angående rymning och munderingspersedlars förskingring sålunda gifna tydning går den mildring i straff, som afsågs med föreskriften i 1842 års cirkulär om extrajudiciel bestraffning för, nämnde förbrytelser, helt och hållet förlorad; ty, i stället att en rymmare, enligt krigslagarne, bör, på sätt här förut är anmärkt, första gången straffas extrajudicialiter med 40 prygel och andra gången af domstel dömas för första resan till lika straff, kommer han, enligt Stjernsvärds åsigt, att, efter extrajudiciela bestraffningen af domstol, dömas första gången för andra resan till 60 prygel, hvarigenom det för första resan rymning stadgade straff af 40 prygel aldrig blifver af domstol tillämpadt. — Det missförstånd, hvilket Stjernsvärd i detta hänseende Jåtit komma sig till last, är en ganska naturlig följd af hans obekantskap med kriminalrätten, som lärer, dels att ett för iteration af brott stadgadt högre ansvar icke får ådömas förr än den brottslige blifvit lagligen dömd och undergått det för första resan samma brott föreskrifna lägre ansvar, dels och, att extrajudiciela bestraffningar, churu i författningarne bestämda, likväl, till följd af sin natur af mera enskild tillrättavisning, icke få vid bestämmandet af judicielt straff för förnyad förbrytelse tagas i beräkning såsom särskild straffgrad. Emedlertid har anmärkta oriktigheten uti ifrågavarande Handbok för militärer och Utdrag af krigslagarne för manskapet missledt vid ifrågakomne lagtillämpningar och föranledt åtal och straff för dem, som i Handboken velat finna vägledning för sina domslut. Af Stjernsvärds berörda missförstånd vid krigslagarnes codifiering bestyrkes ock det förut, i anledning af dylika arbeten, ofta uttalade omdöme, att den, som vill omskrifva en lag med införande i lagtexten af de ändringar, sedermera tillkomna författningar bestämma, måste, för att icke genom sitt arbete mera skada än gagna, besitta en Jagstiftares egenskaper. Utan att på något sätt vilja förringa tit. Stiernsvärds förtjenster vid ordnandet af våra chaotiska militärförfatttningar, har man trott sig böra framställa dessa anmärkningar, till en varning för dem, som hafva sig ålagdt att tillämpa krigslagarne; och man förutser att vid en närmare granskning af ifrågavarande Handbok för militärer, tillfälle skall erbjuda sig att på samma gång vitsorda den omsorg, hvarmed arbetet i allmänhet blifvit utfördt, som man måste beklaga den plan, författaren för sitt arbete utstakat. Nu frågas, om någon med redigt begrepp om skillnaden emellan anmärkning i sak och angrepp emot person kan uti min i tidskriften gjorda anmärkning skönja ringaste spår af personligt angrepp emot hr Stjernsvärd? Innefattar icke sjelfva anmärkningen fastheldre ett erkännande af hr S:s för tjenster vid ordnandet af militärförfattningarne och särskildt af den omsorg, hvarmed de arbeten, deri anmärkta felen insmugit sig, blifvit utförda? — Eller tror väl hr Stjernsvärd, att all granskning af ett arbete och hvarje anmärkning dervid är oskiljaktig från undersökning angående författarens personliga värde? — Icke heller måtte hr Stjernsvärd affektera att känna kriminalrätten eller att besitta en lagstiftares egenskaper; och om han äfven tror sig begåfvad med dessa egenskaper, så må han väl icke gå nog långt, att såsom personligt förnärmande anse. hvarje, tvifvel om riktigheten af denna hans tro. — För en hvar, som lugnt och med sundt förnuft genomläser min anmärkning, bör det dessutom visa sig uppenbart, att mitt yttrande om hr Stjernsvärds obekantskap med kriminalrätten (uttrycket eger obekantskap tillhör hr Stj.) tillkommit, icke såsom klander, utan såsom något, det der, med afseende på hr Stjernsv:s yrke, ursäktade det begångna felet; äfvensom jag med omförmälandet af vanskligheten att codifiera tid efter annan utkomna, hvarandra upphäfvande författningar, och behofyet dervid af en lagstiftares egenskaper, ingalunda sökt fördölja de svårigheter, hr Stj. baft att bekämpa. Den stora allmänhet, hvars pröfning frågan blifvit underställd, skall, jag är derom öfvertygad, nogsamt finna, att hr St. saknat fog till sin klagan öfver personligt angrepp; och på det hr St. sjelf må inse, att han förhastat sig vid en sådan uppfattning, vill jag genom ett exempel söka för honom göra äskådlig skillnaden emellan anmärkning i sak och angrepp emot person. — Om man vid granskning af ett arbete säger, att författaren misstagit sig i den eller den omständigheten, så är det anmärkning i sak, hvarigenom författarens personliga värde icke angripes; säger man åter, att N. N., som å titelbladet tecknat sig såsom författare, ingalunda är den sannskyldige, utan blott prunkar med lånta fjädrar, så är det ett personligt angrepp, vare sig att detsamma för öfrigt är sannt eller icke., — Nu hoppas jag, att äfven af hr St. vara förstådd! Lyckligtvis har hr St. icke att beklaga sig öfver ett sådant angrepp, som det nyssnämnda, eller dylikt. Hr St. är fastheldre missnöjd öfver min föga grannlagenhet, att taga honom såsom författare till det omnämnda Utdraget af krigslagatne för manskapet, då hr Stjs namn icke finnes utsatt å titelbladet, Emedlertid medger hr St. sin identitet med författaren till detta utdrag och heocdctvyrker sådant