Aftonbladet – 25 juni 1849, sida 3

e skap icke öfverskridit den minutiösas hets fordringar. Hvad härefter angår hr Stjernsvärds förmenande, att den af mig gjorda anmärkning vore i sak oriktig, eller att jag huggit yxan i sten och att min ifrågavarande tolkning af krigslagarne vore stridande mot sunda förnuftet, så bekagade läsaren af sjelfva anmärkningen finna, att densamma har för sig en auktoritet, hvars vitsord svårligen kan jäfvas, nemligen Konungens Högsta Domstol, som icke allenast icke gillat den lagtolkning hr Stjernsvärds arbeten innehålla, utan till och med förklarat samma lagtolkning så uppenbart oriktig, att den domstol, hvilken följt hr Stjernsvärds åsigt, derföre blifvit till ansvar fälld. Detta visste hr Stjernsvärd, då han nedskref sin replik, men han förteg det och påstod, att en från hans afvikande lagtolkning vore stridande mot sunda förnuftet, — Sädant är ju både ridderligt och blygsamt — eller buru? Då den replikerade anmärkningen för öfrigt ganska fullständigt ådagalägger hvad dermed ville bevisas, eller att hr Stjernsvärds codifiering af stadganderne, angående rymning och förskingring af munderingspersedlar, är vilseledande, anser jag öfverflödigt att derom ingå i vidare bevisning. — Det vill jag dock tillägga, att den, som, lika med hr St., föreställer sig, att ifrågavarande bestämmelser uti 4812 års cirkulär icke tillkommit för att bereda mildring uti straff, utan i afsigt att förminska besväret för regementerna och kostnad för staten, den, som föreställer sig sådant, hade aldrig bort befatta sig med krigslagarnes bearbetning. De vittnesbörd hr Stjernsvärd bifogat sin replik förtjena allt värde, men utesluta icke möjligheten, att det vidtberömda arbetet är behäftadt med fel, långt flera än de af mig i fråga om rymning och förskingring af munderingspersedlar anmärkta. — Otacksamt, ja oridderligt, är dei emedlertid af herr Stjernsvärd, att-på dem, som välvilligt åtagit sig eller fått sig ålagdt det föga angenäma bestyret att granska hans arbete, vältra skulden för de fel, som undgått granskarnes uppmärksamhet; ty icke kan det väl vara br Stjernsvärds mening att påstå, det felen tillkommit genom dessa granskares förvållande. Intilldess något sådant kan påstås och bevisas, qvarstår författaren i full ansvarighet för sitt arbete; och är han en man, så kryper han icke undan denna ansvarighet, utan antingen försvarar hvad som kan och bör försvaras, eller öppet medgifver att han begått fel, — någonting helt menskligt. Er Stjernsvärds häremot stridande förfarande torde tjena till en varning för vederbörande att icke åt enskild mans arbete gifva officiel egenskap och sånedelst blottställa sig för det ansvar, som den enskilde författaren icke har mod att uppbära. Stutligen yttrade jag i min anmärkning, att xman måste beklaga den plan hr Stjernsvärd för sitt arbete utstakat. För detta yttrande anförde jag icke andra motiver, än dem, som kunde hemtas af de förut såsom följd af codifieringsförsöket anmärkte felaktigheter; men då hr Stjernsvärd med de af honom åberopade bilagor och det höga godkännande han för sitt arbete lyckats vinna, velat gendrifva mitt yttrande, må det tillåtas mig att något mnärmare redogöra för min mening. — Första och anmärkningsvärdaste felet i planen för hr Stjernsvärds 24 Titeln Krigslagarne, ligger just deri, att ban velat omskrifva lagen, med införande i lagtexten af de ändringar, sedermera tillkomna författningar bestämma, — icke derföre, att en sådan omskrifning ej vore önskvärd, utan emedan den kräfver helt andra kunskaper, än hr Stjernsvärd varit i tillfälle att inhemta. Man måste nemligen, för att rätt utföra ett sådant arbete, äga ej allenast bestämd I visshet om rätta tolkningen af de äldre och pyare föreskrifterna, utan ock förmågan att skrifva lag, det är att skrifva follständigt, kort och tydligt på en gång. Att hr Stjernsvärd misstagit sig i lagtolkningen visar bans anmärkta redaktion af stadganderna om rymning och munderingspersedlars förskingring, och många andra exempel kunde derpå anföras, om rummet medgaf. Lika litet besitter br S. förmågan att skrifva lag. Han har icke ens förmått konseqvent genomföra de af honom uppställda indelningar af sin krigslag. Första Afdelningen, som skulle handla om förbrytelser och straff, innehåller oändligt mycket, som icke kan hänföras till denns rubrik. Redan 4 kap. 4 , hvilken omtalar angelägenheten af en sann Gudsfruktan, nämner hvarken förbrytelse eiler straff,. Så icke heller 3, 7, 8, 9 och 40 8 af samma kapitel, o. s. v. Väl är det sennt, att de flesta reglementariska föreskrifter hr Stjernsvärd i sin krigslag upptagit, äfven igenfinnas i gällande krigsartiklar; men då hr S. ville bringa krigslagarne i system, hade han naturligtvis bordt utesluta hvad till krigslagen icke rätteligen hörer och i stället upptaga detta under andra vederbörliga titlar. Icke mera lycklig har hr S. varit vid anbripgande inom hvarje kepitel af åtskilliga underafdelningar. 6:te kapitlet Om dråp, våldsverkan, slagsmål, skymfarde cch öfverdåd har br 8. indelat i a) dråp och b) vå!dsverkan, slagsmål, skymfande och öfverdåd; men under den förra afdelningen dråp omförmäles icke allenast våld med sår, blånad eller blodvite, hvaraf döden icke följt, utan äfven hot och smädeord. Hvad betyder då hr S:s indelning? Här är icke stället alt ingå i fullständig granskning af hr S:s arbete. Jag torde hafva anfört nog, för att rättfärdiga min anmärkning, öfver hvilken hr S. desto mindre bordt beklaga sig, som han sjelf vid slutet af den år 4844 utgifna XVII Titeln förklarat sig stadna i stor förbindelse för de anmärkningar, hvartill grundade anledningar kunde förefinnas. Steckholm den 24 Juni 4849. Referenten af de i Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift under Svensk Krigslagskipning intagne mål. ee te grannlagen(Insändt.) Fredagsmorgonen inträffade den obehagliga hän