Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 3

riddare från Frankrikes eleganta hof; de liknade tvenne vilddjur i strid. Deras andedrägt var tung, deras vighet förlorade småningom sin elasticitet. Slutligen föll en af de stridande tungt på mattan, under det den andre, utmattad af möda och ansträngning, kastade sig i en fåtölj. En ryckning, snarare en konvulsivisk än en frivillig rörelse, bevisade att lifvet ännu icke! helt och hållet öfvergifvit kroppen, som var utsträckt på golfvet. Rapide störtade sig med raseri derpå, såsom på ett rof, tryckte den emellan sina käftar, som i ett skrufstäd. I Vid månens bleka strålar, som darrade på de öthiska fönsterprydnaderna, bade det varit örfärligt att åskåda denna rysliga död, att se dessa djupa blödande sår, dessa blodiga guldbroderier, dessa trasslade lockar, spridda öfver detta bleka, vanställda ansigte: man skulle aldrig i sin lefnad kunnat glömma en dylik syn. Sömnen skulle länge oroats, vid minnet af dessa glasartade ögon, dessa krampaktigt knutna händer, af detta ihåliga, smärtfulla, tunga rosslande. Understundom aflägsnade hunden sig, för att betrakta honom, han tycktes icke vilja helt och hållet fullborda sin mordgerning, för att likasom njuta af sitt offers långa dödskamp. Det var ett ögonblick då Archambaud, grefve du Donjon, konung Carl den VI:s gunstling, i ett vanmöktigt raseri, bet hunden för att befria sig från honom. Hugues de Clisson, alltjemt liggande i fåtöljen, förlorade ej åsynen af denna scen; han hade velat lefva i evighet, för att i evighet njuta af sin fiendes förlängda lidande, döende under hans dolkstyng, som fortsattes af Rapides, den vackre vindthundens, mördande, mäktiga och skarpa tand. När Archambaud vid hundens bröst bortsändt sin sista andeflägt med sin sista bloddroppe, reste sig Hugues de Clisson och lade den ännu varma kroppen på sina skuldror. Han gick med sin börda ned mot stranden. Den lilla båten vi omnämnt, vaggade sig alltjemt som ett nyckfullt barn, och dess mast beskref i luften vågiga cirklar. Luften som åter blifvit lugn hade denna djupblå anstrykning som ar horisonten öfvergår i svart. Ett silfveraktigt skum prydde vågornas ryggar, som sakta krökte sig mot den steniga stranden; icke en hafstjäder seglade på ytan af