Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 3

— Till red. har en embetsman af landtstaLen inlemnat följande artikel, med önskan om less införande i Aftonbladet. Såsom de i artikeln påpekade förhållanden, rörande landtstatstjenstemännens aflöning och hela denna saks historik under nästförflutne tid, utan tvifvel förtjenar allmän uppmärksamhet, gå wi för!:s begäran med beredvillighet till mötes, om vi ock måste reservera oss emot ett och innat, mera i det intima gående. Hvad vi mse af stor vigt att framhålla, är den omständigheten, att då man i allmänhet hyllar principen af sträng hushållning med statens medel och följaktligen icke är någon vän af ökade löneanslag, måste man dock härvid göra en rättvis skillnad emellan sådana tjenster, som för sambhället icke blott äro gagneliga, utan för administrationen rentaf nödvändiga, och andra, af ingen eller åtminstone högst problematisk nytta. När dessa sednare till på köpet äro jemförelsevis orimligt rikt doterade, såsom fallet visar sig med flera militära, diplomatiska och ecklesiastika tjenster i öfversta våningen, så begriper hvar och en, att man alltför väl kan biträda grundsatsen om dessas förminskning eller indragning, och likil på samma gång ifra för andra tjensters sältande på bättre lönefot, då dessa dels till sin beskaffenhet äro oumbärliga för landet, dels befinna sig i en svag ekonomisk ställning, itminstone i förhållande till de lysande sinekurer, som trycka på rikets budget alldeles onödigtvis. Inom landtstaten torde landträntmästarens aflöning i synnerhet påkalla uppmärksamhet; och eget är hvad artikeln histoiskt ådagalägger om denna tjensts besynnerliga öde, att under de sednare åren hafva fått ökade göromål, på samma gång som den, genom arrangementets form, sett sina inkomster minskade. Vi låta förf. tala: LANDTSTATENS ÖD Mången som kastar ögat på denna rubrik och som icke gifvit akt på det ena eller andra, som i den vägen passerat, eller som icke närmare är inilierad i ställningar och förhållanden, torde kanske anse landtstatens embetsoch tjenstemäns öde för drägligare än det verkligen är. Det torde derföre vara tid, att allmänheten toges ur en sådan förvillelse, och till den ändan bar man, uppmanad af sednare årens tilldragelser, funnit sig föranlåten att i all korthet framlägga huru dessa tjenstemän, tillhörande otvifvelaktigt en af den vigtigaste administrationsgrenen, blifvit i sednare tider behandlade. Redan vid 4823 års riksdag insågo Rikets Stänler behofyet af en förändrad och förbättrad reglering af landtstatens löner, och anhöllo derföre, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och till följande rikslag inkomma med förslag i detta afseende. Kammarkollegium och Statskontoret voro de verk, som fingo sig verkställigheten uppdragen, och dessa infordrade uträkningar och förslager från Konungens befaliningshafvande i länen, än af en beskaffenhet, SEE RSA TERRAN SAS KS ÄN BEE STESEEE