Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 3

af mig... hvars följder endast borde träffa mig... O! nåd... nåd!! Och hennes tårar blandade sig nu med blodet som utsipprade från de breda sår, hvilka betäckte Archambauds vanställda ansigte. Båten upphörde att hvirfla: dess svällda segel brast med ett starkt, kort buller, liknande det af en knall, och qvarhölls endast vid masten af några qvarlefvor som fladdrade för vinden, såsom franska riksbaneret på ett flaggskepp. Jehanne upplyfte Archambauds hufvud. Hennes smärta fann ett återljud i Clissons själ, hvars hat försvunnit för att lemna rum åt medlidandets känslor, och hvars svartsjuka upphört framför den qGvinliga martyr, som i detta ögonblick genom honom erfor tusende qval, tusende dödar. Gifvande vika för en instinktartad känsla af smärta, starkare än fastheten i bans vilja, — lutade sig Clisson öfver Archambaud, och i det han bjelpte henne att stödja hans hufvud, upprepade han, såsom hon nyss förut, med darrande r -—; Onåd... Båten slungades häftigt och började knaka i sina fogningar; gvarlefvorna af dess tacklage fattades, trasa på trasa, af stormens hand och bortfördes, vågen reste sig med raseri och nedföll derpå öfver båten såsom en ymnig dagg och satte den småningom under vatten. Det var en öfverraskand2 kontrast emellan denna rena, molnfria himmel och denna luft, som rusade öfver valtnet och talade dödens ord. Under tiden uppehöllo Jehanne och Clisson på sina hopfiätade händer Archambauds hufvud. De trodde sig hastigt känna en omärklig darrning genomlöpa honom; af en ömsesidig instinkt böjde sig båda öfver honom, för att lyssna till bans andedrägt, så nära att deras dervid blandades. En suck, liknande ett rosslande, undslapp Arehambauds bröst. — Han lefver! utropade Jebanne. Archambaud öppnade långsamt sina ögonlock och kastade en matt blick omkring sig. Jehanne utropade ånyo i en sinnesrörelse, som man ej skulle kunna måla: — OQO! hah lefver ... Gud vare lofvad! Hon förde hastigt sina händer öfver ATchambauds kropp, för att försäkra sig om lifsvärmens återkomst, och hon gret och log på en gång, i mån som hon kände pulsarnes omärkliga slag återfödas.