Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 3

eller såsom bidrag för församlingarne, till skollärares aflöning, minskades den andel i bevillningsprocenten, som tillkommit landskontoren och redogörarne, med ungefärligen 25 procent, fastän besväret med bevillningen förblef detsamma som förut. Dessa sednare eller redogörarne blefvo väl genom ett sednare utkommet stadgande berättigade att, för deras ökade besvär med debitering, uppbördsoch redovisning af folkskoleafgiften, räkna sig till godo 4 , procent, eller detsamma som för bevillningen är bestämdt; men landskontoren, som genom förändringen fått ett ganska betydligt besvär, emedan, för att bålla riktig a på särskildt conto måste föras för hvarje församling öfver denna afgift, och en anordning på nteriet för hvarje församling i länet utfärdas, fingo icke alls någon vedergällning för sitt betydligt ökade besvär. Samma förhållande är vanligen i ränterierna. 3:0 Enligt kammarkollegii kungörelse den 22 Mars 1832 var lösen för skattebref, som af detta embetsverk utfärdades, af Kongl. Maj:t bestämd för hemman under samt till och med ,:dels mantal, till 3 rdr; öfver !,:dels till och med V.:dels mantal 4 rdr 24 sk., och för hemman med mantal derutöfver till 6 rdr 32 sk.; hvariemte landskontoren, för deras besvär med skatteköpsmålen, ägde beräkna lösen, motsvarande !,:delen af hvad för kollegium var bestämdt. Genom Kongl. kungörelsen den 45 December 1848 är utfärdandet af skattebref eller resolution om skatteköp öfverflyttadt från kammarkollegium till Konungens befallningshafvande; :men för Konungens beallningshafvandes expedition får icke påföras mera lösen, än som för vanlig resolution är bestämd, och hvilket i de flesta fall vill säga hälften af hvad som var för landskontören bestämdt då skattebrefvet från kammarkollegium utgick. Utan vidare omständigheter strykes på sådant sätt bort den ena inkomsten efter densandra, utan att på ringaste sätt tänkes på någon ersättning. Sedan man nu, så knapphändigt som möjligt varit, genomgått landtstatens öde i pekuniert afseende, torde det icke vara så alldeles ur vägen att något se till huru det förhåller sig med landtstatens sociala ståndpunkt. Landssekreterare och landskamererare hafva fått sig tilldelade underlöjtnants rang eller den lägsta som i rangordningen finnes, och detta kan med skäl ägas vara något bakvändt, då dessa tjenstemän äro länets styresman. närmast, och i landshöfdingens frånvaro med full makt och myndighet företräda hans ställe. För räntmästare, kronofogdar och häradsskrifvare, som i sednare tider blifvit försedda med kongl. fullmakter eller konstitutorialer, är ingen rang bestämd, men attde böra hafva sådan, i förhållande till vigten af deras tjenster, faller af sig sjelf. Det tycks väl i det stora hela vara en lumpen sak att orda om rang, ty har man icke annat värde eller anseende än det en rangordning kan medföra, så är värdet eller anseendet icke särdeles att räkna på; men då Kongl. Maj:t uti det sedan sista riksdag hvilande representationsförslaget i vissa fall lagt rangordningen till grund, för att kunna väljas till ledamot i 4:sta kammaren; så hade kanske varit nödigt, att rangordningen i sammanbkang dermed hade tagits i behörigt betraktande och nödtorfteligen förbättrats, ty emellan Carl den elfte och Oscar den förste är ett ganska respektabelt tidssvalg, under hvilket betydliga förändringar, i det ena som andra, tillkommit, och som torde fordra jemnkning efter nu varande tidsförhållanden. För denna gången må det härmed vara nog skrifvet om landtstatens behandling. Det är åtminstone så mycket, att allmänheten deraf kan finna, at landtstatens öde, så i ena som andra afseendet, icke är särdeles afundsvärdt, och att detta har framkallat dan inom landistatens embetsmannakår nu allmänt rådande harm och förbittring. Man får emedlertic hoppas, att höga vederbörande härigenom taga å sig någon väckelse. Inträffar icke sådant, har mar allt möjligt skäl att utropa: O tider! O seder! Tjensteman vid Landtstaten.