Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 3

följdes af ett annat ännu mera sönderslitande, derefter blef allt åter tyst. Jehanne DOisy, som ej för sig kunde förklara denna uppenbarelse, lyfte sina ögon till den bon trodde vara Archambaud, för att begära förklaring. Hon uppgaf ett smärtfullt rop. Blek, tillintetgjord, stum åf fruktan och rörelse, föll hon på knä vid foten af masten såsom Magdalena vid korsets fot. Sina onaturligt uppspärrade. ögon fästade bon på Clisson, hennes mun förblef halföppen. Hugues öfverlemnade styrets rigtning åt vindens nycker, tog ett steg mot Jehanne och sade med bruten stämma: Det var knappt för fem månader sedan, som jag älskade dig så att jag derför glömde på en gång min sträfvan efter ära och rykte; denna kärlek är ännu qvar, häftig, uppslukande, lik denna svallvåg som bortför oss!... Den unga qvinnan, bestört, förintad, och utan tårar, afhörde Clisson, ur stånd att svara. Ja .. . jag älskar dig ännu, Jehanne, fortfor Clisson. Det är derför jag ännu en gång vill öka ditt hjertas slag... det är derför som jag nu en gång vill trycka dig i mina armar, såsom i vår försvunna lyckas dagar!... det är derföre vi skola dö såsom tvenne älskande, som tillhört och evigt skola tillhöra hvarandrall I detta ögonblick gaf vinden, som hvirflande inträngt i seglets veck, båten en vändning, liknande den som ett skydrag förorsakar. Jehanne, finnande en onaturlig själsstyrka i sjelfva fasan af sin belägenhet, utropade, i det hon bopknäppte händerna: Hvar är Archambaud? Fråga mig snarare hvar jag gjort af din ädle herrskare, sade Hugues, hvars åter uppväckta hat gjorde röstens uttryck förfärligt. Hvar är Archambaud?) upprepade Jebanne ännu en gång. Clisson, uträckte armen mot kappan. Der! sade ban. Jehanne släpade sig dit, och innan man kunde gissa till hennes afsigter, upplyftade hon kappam. Verkligheten visade sig i hela sin förfärlighet ... Arehambauds med blod och sår helt och hållet betäckta ansigte visade sig för henne. O! nåd!... utropade hon i det hon i tårlös örtviflan kastade sig öfver sin älskares lik. Det är att för grymt straffa ett fel, begånget