Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 3

Kronofogde, lön . . . . . Expencer . . . Skrifbiträde . . Resepenningar . Häradsskrifvare, lön : . Resepenningar Expencer . . Skrifbiträde . Kronolänsman, lön . oc. ss . Resepenningar Expencer . 1,2335: 16. a I 450: — I sammanhang härmed, och då kostnaden för tryckning af Konungens befallningshafvandes allmänna kungörelser och påbud öfverstiger det derför å stat bestämda anslag, så att bristen måste fyllas genom bidrag af landtstats-tjenstemän, hemställde deputerade om icke denna kostnad må ensamt bestridas af statsverket, efter den grund, som derföre må anses mest lämplig, och detta af samma skäl som staten består fullt ut tryckningen af kollegiers och andre embetsyverks kungörelser och cirkulärbref m. m. Vid företräde, som dåvarande statsrådet, numera andshöfdingen i Götheborg, hr Fåhreus lemnat deputerade, hade förslaget, stäldt i form af underdånig ansökan till Kongl. Maj:t, blifvit af hr statsrådet ;mottaget och hvarvid hr statsrådet skall hafva yttrat sig med deltagande för landtstatens belägenhet, samt ofvat, att i samråd med hrr landshöfdingar, som då under riksdagen vistades i hufvudstaden, vidare öfverlägga i ämnet. Då man nu derjemte i betraktande tager: att landtstatens tjenstemän äro de enda, som icke kommit i åtnjutande af någon löneförbättring, under det; alla andra stater i sednare åren blifvit med sådan ihågkomne; ty såsom löneförbättring bör egentligen icke nämnas, att vid 1850 och 4840 årens riksdagar, kronolänsmännens löner blifvit bestämde, till föga mer än hvad en dräng hos privat person kostar i underhåll och lön (till ladufogdes eller ttares underhåll och lön uppgår det icke) och icke heller det obetydliga anslag som vid 4844 års riksdag egde rum för kronofogdar och häradsskrifvare, hvilkas inkomster icke uppgingo till ett visst bestämdt belopp: att, af alla stater i administrativ väg, landtstaten är den mest omfattande och odiösa, men sämst aflönta, och följakteligen ställd i en nära nog beklagansvärd belägenhet, särdeles som göromå len under sednare tider blifvit så ökade, att de för närvarande gerna kunna antagas vara tjugo gånger mera, än då primitiva löneanslagen bestämdes; så hade man allt skäl att hoppas, att deputerades, på billighet och rättvisa och efter tidens fordringar, grundade förslag skulle vinna afseende och medföra en allt för länge eftersträfvad förbättring i landtstatens ekonomiska ställning, hvilken nu, åtminstone för de fleste af dess medlemmar, med hvarje år betydligt försämras, då alla lefnadsförnödenheter äro i jemt stigande; men ödet var denna gång, likasom tillförene, landtstaten oblidt. Vid 4844 års riksdag, då andan hos Rikets Ständer tycktes vara stämd för behjertande af landtstatens belägenhet, var tyst och stilia i lägret å högre ort; så att, oaktadt allt af herr statsrådet Fåbreus uttaladt deltagande för landtstatens belägenhet, icke ett ord derifrån afhördes, utan landtstatens angelägenhet slogs i glömska, till 1847 års riksdag, då den kom i nådig åtanka på det sätt, att Regeringen, i sammanhang med skattejemkningsförslaget, -proponerade Rikets Ständer, att alla till embetsoch tjenstemäns aflöning samt allmänna verk och inrättningar, kyrkor och fromma stiftelser, anslagne indelta räntor och kronöotionde skulle till statsverket indragas, lika som boställen, och deremot för löntagarne bestämmas ett visst belopp i kontant motsvarande hvad löne-anslagen och boställsarrendet, det sednare beräknadt efter då gällande kontrakt, kunde komma att utgöras enligt förvandling, efter medel-markegångspris för de sista tio åren före indragningens beslutande. med tillägg af forsel-lön; men tackade och prisade vare de 2:ne första riksstånden, som icke antogo propositionen, ty om den olyckligtvis gått igenom, hade landtstawens likasom alla andra staters indelte låntagare fått vidkännas en minskning i deras löner af till och med 20 å 25 procent. Väl äro de låntagare, i hvilkas fullmakter eller konstitutorialer förbehåll derom blifvit gjordt, underkastade den lönereglering som kunde komma att ega rum; men icke kan dermed vara meningen; att de förut i allmänhet nog eländiga lönerne skulle göras ännu mera eländige. Man finner emedlertid häraf hurudan regeringens omtanka är för sine tjenstemän. Hade den i stället föreslagit Rikets Ständer att, då det vore ett kändt förhållande, att uppsägningsrätten alltid för räntetagarne medfört en icke obetydlig förökning i räntebeloppet, emedan räntegifvarne, heldre än att underkasta sig in natura lefverering och forsling,. betala sina persedlar efter gångbara priser, den kontanta ersättning, som efter tio års markegångspris skulle tilldelas löntagare, bordt ökas med 25 procent, så kunde man sagt, att regeringen haft någon v välvilja för sina tjenare, och propositionen hade troligen då haft framgång; emedan den indelöta lönen a ideles icke är något att hålla på, om man får full tning för hvad den för löntagarne inbringar, enär en indelningshafvare alltid måste vänta på sin lön, till påföljande året fram i Mars, April och Maj månader, då lönen plockvis inflyter. Såsom egna nog böra dessutom följande tillgöranden härvid icke förbigås: 1:0 Kongl. brefvet af den 20 Februari 4323 tillerkände landskamererarne för deras icke ringa be svär med undsättningarne 4 följd af lidna missväxtår, 74, procent af influtne undsättningseller span-: älsmedel, hvilka i den tiden tillhörde den så kaljade magasinsfonden. När magasinsfondens medel sedermera indrögos och undsättningarne eftor missväxter i stället skulle utgå af de krediiivmedel, som Rikets Ständer vid hvarje riksdag för sådant ändamål anvisar, ingingo en del landskamererare med förfrågan eller ansökan till Kongl. Maj:t, öm icke den anslagna procenten ändock finge fortfarå, emedan besväret med undersökningsbestyret alltid vore för landskamererarne detsamma som förut, när undsättningsmedlen utgingo från magasinsfonden. En sådan förfrågan hade gerna kunnat vara öfverflödig. då procenten var tilldelad, icke med afseende å medlens namn, utan för dessa tjenstemäns ganska odiösa bestyr med undsättningsverket. Uti det utlåtande, som Kongl. Maj:t öfver ansökningen infordrade från statskontoret, anfördes medvanlig välvilja, att då anslaget vore gifvet af magasinsfondens medel och undsättningarne då mera utgingo af kreditiv-fonds medel, borde ansökningen icke bifallas; och Kongl. :t fann för godt, att, under den 8 December 4832, i nåder gilla statskontorets liberala åsigt. 2:0 Derigenom, att vid 1844 års riksdag hälften af personella bevillningen anslogs till folkskoleafgift,