Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 2

ände derföre Uf, ech väckte upp kraft öfverallt var de framgingo. Det var ett andens susande och orusande, sä att det var en lust åt. — Gif oss åter len fria kyrkan med sina fria synoder, och viskola innu en gång se samma under. — Nu inse vi emedertid orsaken, hvarföre kristendomen var så mäktig sin upprinnelse, midt under sin utvärtes fattigdom, och hvarföre den nu är så svag — och så stum — midt under sina afundade, dock icke alltid afundsirda privilegier, och huru presterne sjelfva äro mindre skyldiga, mindre tillräknelisa, än det samhälle, som stiftar dylika förderfliga institutioner. Jag har härmed icke egentligen gjort någon afviselse från ämnet; jag har velat antyda orsaken, hvaröre icke reformfrågan ännu blifvit ställd på den srundval, dit den hörer till sin natur, nemligen på kristlig grundval, på den klippan Kristus. Läåtom oss nu, mina herrar, från denna nyvunna ståndpunkt, betrakta några af de vigtigaste frågor, som utgöra föremål för reformstriderna i våra dagar, t. ex. fvåkammarsystemet, personlighetsprincipen, census. Låtom oss till en början taga i närmare betraktande de elementer, som vännerna af tvåkammarsystemet vilja i öfre kammaren hafva inlagde; dessa äro vanligen rikedomsintresset, adelsoch embetsmannaintresset, lärdomsintresset. I hvad förhållande stå nu dessa tre eller fyra intressen till kristendomen? Uppenbarligen icke i något gynnsamt. De hafva redan från kristendomens förta början visat sig mindre benägna mot kristendomens fordringar. under det att deremot de menniskor, som hårdast kännt tryckningen af lifvets vedermödor, desse fattige, desse ringe, desse vanbördige, desse olärde, — alltid varit de förste att lyssna till kristendomens kallelse, när denna kallelse blifvit rätt allvarlig; och den som härpå tviflar, må endast läsa 4 Kor. 4 kap. 26—28 v., der Pauli ord till den kristna församlingen i Korint lyda som följer: Käre bröder, ser på eder kallelse: icke månge köttsligt vise, icke månge mäktige, icke månge ädlingar (ordagrannt: välborne) 0 kallade, men det som galet var för verlden, hafver Gud utvalt, på det han skulle göra de vise till skam; och det svagt var för verlden hafver Gud utvalt, på det han skulle göra det till skam, som starkt är; och det som oädelt (efter orden: vanbördigt) och föraktadt var för verlden, hafver Gud utvalt och det intet är, på det han skulle göra det till intet, som något var. De ofyannämnda intressena, såsom elementer till en öfre kammare, synas sålunda icke heller mera nu vara serdeles att påräkna för framåtskridandets, för den sanna bildningens sak, efter all den erfarenhet, man hittills haft derom, Jag hemställer detta till hvar och en sann kristens allvarliga behjertande och öppna förklaring. Man skulle derföre kunna kalla dessa intressen. om icke just hedniska elementer, dock mindre kristliga elementer; man skulle kunna kalla den öfre kammaren, om den så sammansättes, som här blifvit antydt, jag vill icke säga: Antikrists kammare eller de antikristiska elementernas kammare, dock den emot kristendomens fulla och sanna tillämpning mindre benägne kammaren, Nej, det är icke de lägre intressena, det ar menniskan, det är menskligheten, humaniteten, som i en kristlig nationalförsamling skall representeras. Om denna sanning en enda gång blifvit klart insedd och erkänd af en menniska, huru kan hon då längre, — från kristlig ståndpunkt taladt — våga försvara ett sådant tvåkammarsystem, som det förutnämnda? Vännerne af den öfre kammaren säga sig yrka inrättandet af en sådan, för att verka såsom en återhållande kraft mot förhastade beslut; men månne icke någon gång man kan hafva känt behofvet af en påskyndande kraft mot allt för senfärdiga beslut? Eller, uppriktigt taladt, månne man icke döljer rätta orsaken, som synes fastmer vara de ofvannämnde intressenas försvar? Och om en återhållande kraft mot förhastade beslut verkligen skulle behöfvas, månne icke en sådan ändamålsenligast vinnes derigenom, att nationalrepresentationen sjelf inom sig genom val fördelar sig på tvenne rum, så att allt hvad representationen har bäst och ädlast, må flyta upp, i den öfre kammaren, hvilken sålunda blefve, icke egoismens, icke de lägre intressenas målsman, men den kristliga, den sanna bildningens starka och vältaliga tunga inom nationalförsamlingen. Den öfre kammaren, sålunda organiserad, blefve det kristnade snillets och lärdomens, det kristliga oberoendets och erfarenhetens kammare, hvilka kategorier alla äro för en god nationalrepresentatior nödvändiga. Jag har nemligen med det förut anförda ingalunda velat säga, hvarken att börden elle; lärdomen eller rikedomen eller makten äro onda makter i sig, utan blott att de, i förening med och i följd af menniskans ondska merendels visat sig verksamme i en mot den sanna kristendomens for dringar fiendilig riktning. Hvad nu, för det andra, pensonlighetsprinciper angår, betraktad från kristendomens synpunkt, si synes den icke blott hafva sitt försvar, utan till oci med sjelfva sin upprinnelse i kristendomen; och der ligger också grunden, icke blott till dess sanning utan ock till dess oförstörbarhet och till dess slut liga seger. Kristendomen har icke anseende til personen, de må vara rika eller fattiga, höga elle låga, lärde eller olärde. Fattad uti sin idt, betyde personlighetsprincipen att hvar menniska är genon kristendomen kallad att varda en sann person I med de frioch rättigheter, som detta ord innefattar Häraf synes då, från kristlig ståndpunkt talad! Juppenbart följa, att ingen menniska får utesluia ifrån att fullt tillgodonjuta sina menskliga rättighe ter, såsom en person; och det är samhällets fel, on licke alla dess medlemmar fått utveckla sig till sann personer, och i sig upptaga detsanna personbildand lifvet, kärleken och sanningen. Någon har derför Isagt med rätta, att den kristliga folkskolan är per Isonlighetsprincipens bästa stöd för framtiden. Fö min del anser jag ingalunda vådligi att utsträck: rösträtten till alla myndiga och välfräjdade svensk män, ty jag tror på det godas öfvermakt inom der kristnade menskligheten; väl vet jag, att ondt bo inom denna mensklighet, men det är min kristlig tro, att det godas makt är starkare derinne, och at Idenna bär segren i sitt sköte. Väl gifvas många som tvifla härpå, ty det är er Idom, en lag af högre ordning, att den, som sjelf ick Ihunnit utveckla sig till denna seger, icke heller kai ltro på det godas öfvermakt; men efter en kristel Tvet, hvem både det onda och goda är i grunden lemedan han känner namnet på dessa båda makter så är hans hjerta fullt af hopp, och han tilltror si broder allt godt, vore denne än både fattig och o lärd, och vanbördig och svag. Just detta eviga misstroende retar upp den demo niska makten hos menniskan. Tro henne om godt am SES SEEN i Var utan fruktan, svarade fremlingen. Mm ee st ban 3 lag han sicada nå GCuril