Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 2

Jag är en vän till din herre, sade mannen i kappan. Derpå tillade han: Vill du vinna guld? Ja, om jag ej derföre måste blottställa min själs salighet, svarade qvinnan. Hvarken din själ eller din frid!s återtog fremlingen. Martha närmade sig honom ännu mer, och lyfte ögonen för att betrakta honom vid skenet af en lampa, som hängde öfver skottgluggen. Det är förvånande, sade hon med bestörtning, i det hon upplyfte hans händer; det är förvånande hvad er röst erinrar mig om min stackars unga herre, monseigneur Hugues de Clisson.n Hugues de Clisson!s upprepade den okände, likasom för att söka i sitt minne; men Hugues de Clisson är ju död. Gumman, som visste att man i mannaminne aldrig hört talas om en dylik uppståndelse, glömde sitt första intryck. Det är sannt, hon hade icke kunnat se den fremmandes ansigte, som helt och hållet doldes under kapuchongen. Hon upptäckte endast ett par svarta, tjocka och långa mustacher. Fremlingen, som utan tvifvel ej hade någon tid att förlora, frågade henne: Hvar är din herre? Martha, allt mer och mer obestämd, tvekade om hon borde svara honom. Då grep den okände till den sista utvägen för att få henne att besluta sig. Han lät en band full med guldmynt blänka för hennes ögon. Vid den rörelse han gjorde bade Martha tillfälle att kasta en forskande blick under hans kappa och öfvertyga sig, att den som tilltalade henne synbarligen tillhörde den högre adeln. PHenma Ofvertygetse; som fremtiingens-drägt påtrugade henne, jemte frestelsen af det guld han erbjöd, var tillräckligt att besegra hennes tvekan. Hon tog guldet. Efter detta ögonblick fortsattes samtalet hviskande. Till alla lag som gjordes, svarade qvinnan med en gillande åtbörd. Således,, sade den okände, ännu en gång upprepande det han sagt, är det öfverenskommet: — han i paviljongen — hon på stranden vid min hvissling. ä Ja, monseigneur; men kom ihåg att ni lofvat alt ej försöka något ondt mot dem.