Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 2

lande reaktionärer i Wien, anarkiska despoter h Ungern, stadsbombarderare öfverallt, hvart-b vän skola de väl en dag fly för att undgå fol15 ens förbannelser!? ANFÖRANDE AF in DOKTORN OCH KYRKOHERDEN BERGMAN vid början af Allmänna Reformmötet i Örebro. Örebro reformmötes förhandlingar komma säkert att omfattas af allmänheten med stort ntresse. De lära ock blifva tillgängliga genom rycket, i sin helhet; men redaktionen har insett sig icke böra afvakta det måhända icke snart skeende offentliggörandet deraf, förls utt till någon del tillfredsställa förväntningarne.s: Det anförande hr kyrkoherden Bergman från!. Skåne höll, i början af mötets sammankomst,l och som säkerligen haft en icke obetydlig inverkan på den anda af medborglighet och enighet, som visat sig råda i mötets öfverlägg-a ningar, har isynnerhet efterfrågats af minga,ln och vi hafva derföre trott oss böra meddela detta, då den benägenhet blifvit oss visad, attin vi deraf erhållit dei: Vår ordförande utsade nyss ett ord, som säkert äffade mer än ett hjerta; han talte om en? eform ; kristlig anda. Det var detta som föranledde mig att här först begära ordet. Då man valde mig till ombud för Christianstads Reformsällskap vid detta sammanträde, bäfvade mitt nne ett ögonblick, emedan jag genast insåg det svära uppdraget, serskiddt för mig såsom prest, alldenstund jag förutsåg. att många af mina embetsbröder skulle betrakta denna sammankomst såsom en af dem, dit en prest aldrig borde komma. Då jag emedlertid vågar hysa den åsigt, att politiskal or verkligen ligga inom den kristliga moralensC område, (hvilken åsigt dagligen uppgår allt mer tilll? klarhet och sanning bland folken); och då, i följd ! t t 1 ER ms o-mm P PP eDn deraf, jag tror, att för hvar kristligt sinnad medborgare i ett konstitutionelt samhälle det är lika mycket pligt som rättighet, aw politisera, hvartill ifven hörer att intressera sig för de politiska formernas utveckling, serdeles inom det egna fåderneslandet, så beslöt jag utan tvekan, att emottaga kallelsen, med Luthers ord för ögonen: tala vill jag, skrifva vill jag, men ingenting med våld. Och efter jag är prest, må man då godhetsfullt tillåta, att jag ock här, ehuru ovanligt det än må synas i en politisk sammankomst, begagnar det tungomål, hvarvid jag bäst är vand, det kristliga tungomålet, d. v. s. att jag betraktar vårt ämne från kristlig stånd-!. punkt. 1 Det är ett kristligt folk, som hör oss, och harl) sina blickar fästade på oss i dessa dagar, det skalll, C ( I r-—vo derföre igenkänna de ord, jag här vågar uttala, såsom tagna ur dess eget hjerta. I min tanka hafva reformvännerna allt för länge gjort sig skyldige till den förebråelsen, att hafva försummat tillegna sig den aldrastarkaste kraft, som står dem till buds, att för sin saks framgång använda, nemligen kristendomens kraft. Detta förbiseende är, så vidt jag förstår, icke blott oklokt, utan det är äfven orätt. Motståndarne äro klokare: de hafva, icke blott i allmänhet, utan just i sitt motstånd mot folkfrihet isynnerhet, vetat att ställa sig på den lediga grunden; med hvad rätt de stål, der torde blifva klart af det följande. Må man först och främst icke glömma den rena, den absoluta frihetens ursprung. Är den icke upprunnen just i och med kristendomen? Hos Asiens folk gällde till en början, och gäller till en del ännu, den läran: En skall vara fri, alla andra skola vara trälar; detta är det ursprungliga kaneller konungaväldet. Derefter hette det hos greker och romare, likasom hos judarne: många skola vara frie, men många böra vara trälar, och hälften af menniskorna voro heloter. Så kom kristendomen och lärde: alla skola vara frie, ingen får vara träl; och den absoluta frihetens källa göt från den stunden sin klara våg öfver verlden. Christus är den sanna friheten; men denna frihet får icke, såsom någre förmena, stanna inom blotta känslans och begreppets område; frihet är lif, och det måste derföre utveckla sig wtåt, i det yttre, såsom allt lif, hvarhelst det finnes, ty ett godt träd kan icke blifva utan god frukts. Eller böra icke alla lefnadsförhållanden, således äfven de politiska, genomträngas af kristendomens anda? Och kan någon emotstå denna frihetens lag i längden? Detta allt är utan tvifvel ett för många nära bortglömdt betraktelsesätt, hvartill jag vågar åter hänvisa, och åtminstone för några stunder förflytta vår diskussion. Jag vågar tro, att af sådant betraktelsesätt outsägeligen mycket är att bämta och för vår sak att vinna. Orsaken, hvarföre man icke redan från början ställt reformfrågan på kristendomens grund, är icke så svår att utfinna. Den synes för många ligga innefattad i ordet statskyrka. Kristendomen har visserligen från början uppträdt i allvarlig och segerrik strid mot hedendomen, d. ä. mot sjelfviskheten, mot den gåmla menniskan, mot girighet, högfärd, herrsklystnad, mot den hjertlösa rikdomen, mot yppighet och flärd, m. m. När nu romerska kejsardömet — hednaväldet — oaktadt förfärliga martyrdomar, icke förmådde motstå kristendomens makt, den nya i de, som växte i ssmma mån, som martyrernas blod strömmade, så tog man kristendomen huldrikt i sitt hägn; men man bröt försigtigtvis på samma gång udden af det kristliga ordets ärd slött; med ett ord, man förlamade kristendomen, och detta skedde derigenom, att man hängde granna korkäpor på kristendomens målsmän, presterna, och kringgärdade dem med tionde och andra privilegier. På prestbanan inlockades sålunda personer, som icke inifrån:vVoro kallade att blifva religionslärare, utan oftare kommo endast med beräkning på jordiska fördelar. När nu desse, sålunda inlockade och utstyrde prester talade mot lustar och begärelser, yrkade försakelser, eftergift mot den fattige m. m., så var redan ordet kraftlöst, ty ingen såg mera såsom förr, läraren sjelf vara den främste att försaka. Mången prest började derföre också föga yrka något sådant. Ja, långt ifrån alt molstå, började man efterhand rent af underödja den verldsliga maktens åsigter, äfven der dessa gter voro i rak strid med kristendomens fordringar. Så var icke Christi vilja. De lärare han sjelf utsände, gingo ut i verlden, fattiga på jordiskt gods. och på verldslig ära och makt, och på köttslig vi: dom, men rika på tro, på rlek och hopp, och 2 ARNESEN 1 Jag är en vän till din herre, sade man.nen i kappan. Derpå tillade han: I Vill du vinna guld? -1 nJa, om jag ej derföre måste blottställa min I själs salighet, svarade qvinnan.