Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 2

Betrakte vi nu det hvilande representationsförslaget till sina grunder, så finne vi: 4:0 att det omfattar tvåkammarsystemet, och inrymmer uti öfre kammaren just alla de elementer illhopatagne, som vi här förut framställt såsom minIre benägna för kristendomens fordringar och för less fulla utveckling och tillämpning i lefvernet och samhällslifvet. Ty ehuru börden i detta förslag icke blifvit uttryckligen nämnd, kan den dock, såsom innu egare af mycken egendom inom riket, anses representerad hufvudsakligen inom öfra kammaren. 2:o Det hvilande förslaget omfattar icke personighetsprincipen; det utesluter omkring hälften af myndige svenske män från all rösträtt; det inrymmer t. ex. icke någon rösträtt åt jordtorparen, ehuru denne mången gång står långt framom sin husbonde, hemmansegaren, i fråga icke blott om oberoende, utan äfven om sannt menniskovärde. 3:0 Det hvilande förslaget bestämmer rösträtt efter census; den minste hemmansegarens rösträtt utgör blott !,, mot den förmögne hemmansegarens, under det att den rike stadsboen har fyra hela röster, d. ä. hans röst väger 64 gånger mera, än den mindre hemmansegarens; hvartill ytterligare kommer, att stadsboen väljer omedelbart sin riksdagsman, då deremot den obemedlade bonden endast får välja medelbart, d. ä. genom valmän. Dessutom minskar detta förslag allmogens redan bestående rösträtt, så att den, som har till exempel ,, mantal, Y rligen har , röst, men den som har t. ex. mantal, icke får rösta mera än för ,s mantal; ,.: mantal fråntages honom således af hans gamla 1 4:0. Det hvilande förslaget, långt ifrån att söka i samdrägt förena de mot hvarandra fiendtligt sinnade menniskoklasser, som redan förefinnas, har för afsigt att, inom folkklasser, der strid för närvarande icke finnes, bilda a!ldeles nya klasser med skiljda intressen; till exempel inom presterskapet samt ino hemmansegarne. Kyrkoherdar af första klassens pastorater äro nemligen valbare till öfre kammaren, men icke så då kyrkoherdar, som innehafva andra eller tredje klassens pastorater. Huru mycken strid och afundsjuka grundlägges icke redan i förväg härigenom? Likaså den bonde, som eger öfver ett helt hemman. får välja riksdagsman såsom de höga herrarne, genom omedelbara val, men alla mindre hemmansegare endast genom valmän. Man tillskapar ärigenom så att säga en hemmansegareadel; man drar bondeståndet inom sig sjelft; man kastar strid inom sjelfva de djupa massorna af folket, i ället för att man borde förena, om möjligt vore, alla stridande, och framförallt göra slut på den olyckliga, den djupt inrotade och vidt utseende striden mellan herrarne och bönderna. Man vill bygga statens framgång på fortfarande äfventyrliga strider, i stället för att bygga den på enighet och styrka; man vill bygga sitt hopp på jemnvigtssystem, på balance, d. ä. på svikande grund, i stället för på en varaktig och säker klippa: på kärlek, sanning och rätt, på frihet och frid. Vännerna af det hvilande förslaget hafva haft all möda ospard för att söka ådagalägga, att valen, enligt samma förslag, troligen komma att utfalla 1 frisinnad riktning, det vill här säga i det godas och sannas riktning; det är: icke i rikedoms-intressets, icke i lärdomsintressets, 0. s. v. Märkom: detta är det allrahögsta man vågat påstå. Men det är icke nog att valen kunna utfalla 1 sådan frisinnad riktning; det får icke vara nägot tvifvel underkastadt; det får ej lemnas åt slumpen att bestämma sådant. För ett kristligt folk ligger det högsta makt uppå, att frihetens sak går säkert sin väg framåt, och att den, så fort som möjligt, räddas undan de egoistiska intressenas förderfliga inflytelse. Kan du fri vardan, säger skriften, så bruka det heldre; käre bröder, blifver icke menniskors trälar.e (1 Kor. 7:) För öfrigt är det ganska troligt, att valen till sin pluralitet komma, enligt det hvilande förslaget, att genast utfalla i konservatif syftning, så snart man märker frågan vara på allvar om förmögenhetens högre och progressiva beskattning och de fattiges lindring. Finnes nu redan i det hvilande förslaget genom kamrarnes beskaffenhet, genom förnekandet af personlighetsprincipen och upptagandet af census, grundvalen lagd, en förutbestämmelse gifven, till en stor Isöndring, som måste utbryta emellan första och andra kammaren, så snart de börja att arbeta; — är Inemligen första kammaren, närmare besedt, icke annat, än de två första ståndens intressen förenade tillbopa, under det andra kammaren motsvarar i Thufvudsaken de två öfriga stånden, hvad kan man då vänta annat, efter all naturlag, efter all naturT vetenskaplig erfarenhet, än en ytterligare potentierad, len yttervärre strid, när man får blott två poler för lurladdningen, i stället för de gamla fyra så till sägandes roterande polerna, för att tala på naturvetenskapens språk. I Inser man icke, att vådorna, långt ifrån att minIskas, blifvit ökade, blifvit genom det hvilande för-Islaget likasom predestinerade till en olycklig utgång? Huru mycket önskvärdare. vore icke då en repreilsentation, der ingen skillnad göres emellan fattiga -loch rika, emellan höga och låga, emellan lärda och lolärda, — ehuru der visserligen finnas om hvarandra både fattiga och rika, både höga och låga, både lärda iloch olärda: — der alla ledamöterna känna sig kallade i följd af sina val (ty detta beror, mer än man -I tror, på valsättet) icke att representera lägre intresn, utan att med fosterländskt sinne rådslå och betisluta om det älskade, det dyra fäderneslandets sanna bästa. -) Till sådana betraktelser öfver det hvilande försla,Jget synes man ovilkorligen komma, då man ser det Imed praktisk blick och från kristlig synpunkt. Man föregifver visserligen, att man med detta för,Islags förordande och genomdrifvande endast ville Åförbereda ett slut på afund och strider, erkännande ,Jöppet, att förslaget icke är godt; men inser man då licke, att man långt ifrån att förbereda något slut il på striderna, blott förbereder ännu våldsammare utbrott af dessa strider. En öfvergång, som är oriktig både till sin grund och till sin riktning, kan icke vara någon sann öfvergång. Det är då ett mindre ondt, om reformen dröjer några år, än om den sker i orätt riktning. Mycket vore ännu att tillägga anmärkningsvis mot det hvilande förslaget, till exempel, angående dess invecklade beskaffenhet, angående det oformliga af landshöfdinge-embetenas inblandning, angående :talmännens utnämnande af Konungen, med mera, som dock allt här förbigås, att jag ej må blifva alltför vidlyftig. Blott ännu några ord: huru nära reformfrågan lsammanhänger med kristendomen och huru vigtigt det är att betrakta henne från kristlig ståndpunkt, fn ersssessssönsäsasksO EA 6 de Clisson, som läsaren a ligan. Ao Det var Hugues