Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 2

Det var Hugues de Clisson, som läsaren utan tvifvel redan gissat. Ej mer Clisson, den eldige, unge mannen med det glada, bekymmerslösa uttrycket, i ett vackert ansigte, men Clisson tio år föråldrad; Clisson med skarpa drag, med pannan plöjd af förtidiga fåror, med blek och blyfärgad hy. Ett ärr, som gick från hakan och förlorade sigi hans halsduk, fullbordade att göra honom oigenkännelig. Slumpen hade till den grad besynnerligt fogat, att han äfven var klädd såsom när vi första gången sågo honom. Han bar samma eleganta lifrock af stickadt guld, kring lifvet sammanhållen af en gördel af stålmaskor vid hvilken hans värja hängde. En kedja slingrade sig kring hans hals och rundade sig på hans hvälfda bröst, i form af ett massift halssmycke. Midt på hans violetta sammetsbarett såg man en enda diamant blixtra. Hans åtsittande pantalonger försvunno i sporrprydda skor. Sedan Hugues de Clisson skådat omkring sig med förvirrade blickar, tog han det lilla bordet, på hvilket återstoden af supten qvarstod, och bar det i ett hörn af salen. I detta ögonblick hörde man steg på den gröna gräsmattan som omgaf paviljongen. Rapide, trogen detta instivktartade hat, som aldrig öfvergifvit honom, betraktade sin herre med frågande blickar. Archambaud inträdde med leendet på läpparna, ännu okunnig med hvem han hade att göra; han tillslöt dörren efter sig. Clisson närmade sig för att taga emot honom. Vid hans åsyn antogo Archambauds drag ett uttryck af öfverraskning blandadt med fruktan. Han bleknade och vacklade såsom en drueken men, den der känner bebof af en stödjepunkt. Säkerlicen var Arehambaud icke tillgänglig för fruktan: han egde detta lynne rent som stålet, som af ingenting tager skada; men han trodde fuilt och fast att han dödat sin fiende, hvilken dessutom sjelf låtit utsprida och bekräfta detta rykte. Och som hvar och en vet, kunde man i medeltiden ej helt och hållet frångå sina idder om andeuvpenharelser, och trodde fast på hech underverk. N var orsaweniuvaon so ga. fruktan vi märkt på Archwmbauts nsigte. : Utan att hvarken närma s!g eller draga sig