Aftonbladet – 22 juni 1849, sida 2

eh visa det, och du skall få se engeln titta fram i in broders öga. sj Som emedlertid erfarenheten visat, att en stor benägenhet finnes, till och med hos mängden .af de risinnade, att låta rösträtten så långt utsträckas,ti om här ofvan nämnes, och då man fruktar storald ådor i samhället af en sådan utsträckning, skulleld ag tro, alt, sedan grundsatsen blifvit erkänd ls: ågra inskränkningar, åtminstone för ett visst antallb r, vid tillämpningen kunde medgifvas. ä Jag skulle således först och främst vilja föreslålri nedelbara val öfver allt (d. ä. riksdagsmannaval nedelst valmän) under en viss tidsföljd. Jag anserlii isserligen, att detta är i grunden icke annat, än attin ta myndige svenske män under förmyndare; menin änge pluraliteten af medborgare anser sådant be-d åsom en öfvergångsstadga underld n politisk omyndighetstid böra medgifvas. d För det andra, och om man icke anser det nyssvämnde tillräckligt, torde äfven, för någon kortarelti id, och tilldess folkskolan hunnit mera verka, ettlg var klasser medborgare, som af de herrskande in-lu ressena mest fruktas, böra uteslutas. Så länge tillls :xempel krigsartiklarne och tjenstehjonsstadgan äroln n n v a vöfligt, torde det s 108 0ss sådane som de för närvarande befinnas, ech oldaten och tjenaren såsom underkastade prygel och 4 myndige män, äro snarlika t ärer man ännu, efter hvad jag trott mig finna, vilja tillstyrka rösträtt för soldaten och tjenaren instone icke utan i förening med sluten omrö ning i primärförsamlingarne. h Om på detta sätt en stor och kristlig grundsats.ln nemligen personlighetsprincipen, ställes öfverst utilh örslaget till ett lands representationsförfattning och några inskränkningar, afseende blott någon kortare id, följa derpå; då har man ett sant, ett verkligt ifvergångsförslag. Närmast oss ställas då visserligen ia let praktiska målet, såsom det bör, men öfverstif står det ideala målet, såsom en ledstjerna, den derls bestämmer riktningen af allt framskridande, likt: :ordstjernan, som lyser sjömannens genom nat-lr Len; han hinner henne väl icke här på jorden, menli ön bestämmer dock hela riktningen af hans äfven-l:t yrliga bana. a i Li r r h Ett representationsförslag, som icke går i dennali riktning, som afviker till högra sidan eller den venstra, eller hvad ännu värre vore, går baklänges; ett representationsförslag,. som hyllar och gifver en allt örre öfvervigt åt de egoistiska intressena i samillet, — som således icke närmar sig kristendomens 5 ideala mål, utan snarare aflägsnar sig derifrån, —Is ir icke någon sann öfvergångsstadga. Genom personlighetsprincipens upptagande uti ett ands representationsförfattning sker början, att i någon mån der realisera det allmänna kristliga konungadömet, hvarom skriften talar. Såsom kristna äro vi nemligen kallade, att hvar och en i sin mån varda både konungar och prester. Sjelfstyrelse — autokrati — är den kristnade menniskans, väl nu mycket aflägsna, men dock bestämda, oeftergifliga mål; hon skall herrska, just icke så mycket ver andra, som fastmer öfver sig sjelf; hon skall lära sig icke så mycket att lägga tunga bördor och stränga fordringar på andra, som fastmer och i främsta rummet på sig sjolf; detta är frihet. Om Kristus gör oss fria, så äro vi rättsligen frian. Det torde vara klart för hvar och en, som uppriktigt gjort sig reda för kristendomens tendenser, att den äfven åsyftar mensklighetens yttre frihet —I ja, att den är, såsom vi förut sagt, den absolutal frihetens upphbof, likasom den är dess mål. Denl börjar visserligen med att göra menniskan fri invertes; den börjar med den inre friheten, men den! vill ingalunda stanna dervid. När tiden är kommen, uppenbarar den sig äfven i yttre frihet. Det är kristendomen, som t. ex. löser slafvens bojor efter hand, öfverallt der sann kristendom predikas. Väl uppväller denna yttre frihet i början oftast oren, grumlig; ty värr måste vi bekänna, att den ofta varit blodbestänkt; blandad med det gröfsta våld och tyranni. Skärande missljud, vilda skrän, förnimmas från de länder, der folkfriheten bryter sin väg fram. Men hör man då icke den klara silfverstämman, som skär igenom disharmonierna? Förnimmer man icke den engelns röst, som genom allt detta virrvarr vittnar om, att kristliga ideer ligga på djupet af de blinda folkrörelserna, och sträfva att arbeta sig fram genom den tunga massan af skulder och brott? Betrakte vi nu, för det tredje, frågan om census (eller rösträtt i mån af beskattning; man har äfven tillagt: i mån af embete och lärdom) från kristlig synpunkt, huru olika kommer den icke då att visa sig emot hvad man finner af det vanliga betraktelsesättet. Ty ser män denna fråga från synpunkten af de elementer, som man anser böra tillhöra öfre kammaren, så synes visserligen census Vara något önskvärdt; men betraktar man den med kristligt öga, så visar den sig såsom ett hån mot fattigdomen, likasom skulle menniskovärdet och den sanna bildningen bero af rikedom, eller stå i nödvändigt förhållande till embete och lärdom. Man skymfar den fattige, då man icke tilltror honom den fromhet, det moraliska mod, den redlighet och de kristliga dygder i allmänhet, som i alla tider, enligt kyrkohistoriens vittnesbörd, just utmärkt de fattiga kristna, i jemnförelse med de förmögnare och i utvärtes hänseende lyckligare lottade menniskorna. — Fattiga träffas för öfrigt i alla samhällsklasser ofvanifrån, allt. nedigenom. — Sjelfva lärdomen, den man äfven vill betrakta såsom grund för högre rösträtt, är in galunda detsamma som sann bildning och humanitet; oftare tvertom! Och det är ett stort misstag, om den kristna kyrkan, såsom det vill synas, lagt mera vigt på lärda prester, än på troende. Likasom hvar menniska, såsom ofvan blifvit antydt, har till bestämmelse att utveckla sig till sann personlighet, I å är det ock hvarje persons rätt. att få gälla såsom en hel person, att få sin röst räknad såsom en hel persons röst, icke såsom en sönderbruten persons, en half, en sextondedels, ; dels 0. s. Vv. Man glömme icke, att egendom och personlighet äro inkommensurabla storheter, d. v, 5. de äro icke af den art, att de kunna jemnföras med hvarandra; eller — vi fråga: till huru många riksdaler man skulle vilja uppskatta ett menniskovärde i ett kristligt samhälle? — Har då icke den rike allaredan, såsom rik, nog makt och inflytande i samhället? Gäller icke den rikes stämma i allmänna lifvet redan, utan all förhöjd röstberäkning, långt mera än den fattiges? Hvarföre då ytterligare multiplicera den, vare sig med 46 eller 64? Och har icke likaså embetsmannen och den lärde hvar för sig, såsom sådana, redan ett långt större inflytande i verlden, än den enskilde och olärde? Hvarföre då ännu mera föröka detta inflytande? — Min tanke är, att personer, som föreställa, vare sig bildningen, förmögenheten eller arbetet, böra, i fråga om rösträtt, alla väga lika. OTIS NOTOR STEEN lyeklig att till hälften blifva invigd i detta oskyldiga skämt, i synnerhet då han hade