Aftonbladet – 16 juni 1849, sida 2

Detta namn frambringade på Jacques Moulu en elektrisk verkan. Ropa denne mäktige herre, sade han vredsad, ;ropa honom! — Han förmår säkert en vacker dag hänga så många menniskor som kunna få rum i Montfaucons vippgalgar, men han förmår ej höra er nu. Dessa murar qväfva er röst. Jehanne vacklade och svimmade ånyo. Jacques Moulu tog henne i sina armar och lade henne i liggstolen. När Jehanne återkom till sig sjelf, var hon ensam, innesluten i en annan delaf jordhålan, som upplystes af en antik lampa, upphängd i taket. Bredvid henne stod en säng med sidenomhängen, längre bort ett bord, på hvilket en hop toilettsaker med omsorg voro ordnade. Denna tillrustning, denna lyx i en sådan fuktig håla tycktes härröra från någon spefull uträkning, snarare än från en fin uppmärksamhet. g Då Jehanne till hälften reste sig från liggstolen, nedföll ett papper, som under hennes sanslösa tillstånd blifvit lagdt på hennes knä, för att tilldraga sig uppmärksamhet. Hon upptog det och läste som följer: Mademoiselle, som jag ingenting vill erbålla af er annorlunda än med ert fria samptycke, skall jag vänta, innan jag vågar intränga i er helgedom, tills ni förlåter mig att jag gjort mig till er fångvaktare. Jag hoppas genom min försakelse och uppoffring, en dag afväpna er vrede, och, medelst undergifvenhet och ödmjukhet, vinna en förtjenad plats i ert hjerta. Jacques Moulu.