Aftonbladet – 16 juni 1849, sida 2

MILITAR-AFDELNING. Till Redaktionen af Aftonbladet. Efter att i krigsvetenskapsakademiens tidskrift hafva blifvit på ett efter mina begrepp obehörigt sätt personligan angripen, ansåg jag mig, såsom min moraliska rättighet tillkommer, att äfven genom samma organ få publicerad min med vederbörliga allegater bestyrkta replik. Under förmodan att detta icke skulle förvägras mig, insände jag, under den 46 sistl. Maj, nämnde replik till akademien, med anhållan att densamme måtte, på anförde skäl, i tidskriften blifva intagen. Såsom svar härå erhöll jag: alb akademien icke befattade sig med hvad i tidskriften infördes ) utan hade jag att till sekreteraren framställa min önskan. I enlighet med denna anvisning, öfversände jag min replik till akademiens sekreterare, hvarifrån jag likväl under förlidne gårlag erhöll den tillbaka med förklarande: att man icke kunde finna den af mig åtalade artikeln vara på något sätt af personlig eller förnärmande art; att jag saknat anledning, att i ordalag som skett beklaga mig deröfver, samt att min replik i sitt nuvarande skick (d. v. s. okorrigerad af sekreteraren) ej i tidskriften erhölle plats ). ) 47 i akademiens, af Kongl. Maj:t gillade stadga innehåller likväl, att akademien besörjer utgifvandet af akademiens tidskrift; 8 19 upptager vidare hvad i tidskriften skall införas, och då deribland icke förekommer någon slags dylik litteraturprodukt som den af mig åtalte, så hade jag trott och vågar framgent tro, att så länge de åberopade stadgarne qvarstå och å tidskriftens titelblad står att läsa: Kongl. Krigsakademiens Tidskrift, så hade äfven akademiens hr ledamöter bort till direkt afgörande upptaga min begäran. ) Huruvida likväl detta peremtoriska utslag öfverensstämmer med vanliga rättsbegrepp, torde enklast erfaras genom besvarandet af följande framställning. Antag, hvad fallet är: att jag är förläggare af ett arbete, om hvilket det faller någon in, t. ex, hr Hazelius, att om ej fördirekt vinst så af någon annan orsak, låta publicera, det nämnde arbete är förvillande: att jag genom detsamma missledt allmänheten; att jag, saknat förmåga att det utföra; att jag dermed mera skadat än gagnat; att planen för detsamma är felagtig 8c.; antagom vidare, att jag såsom en mnaturlig följd af dessa påståenden, uttalade genom ett slags officiel organ, ser mina åtgöranden nedsatte och all påräknad afsättning förbi, samt detta oaktadt alla dessa mot mig gjorda påståenden och insinuationer äro oriktiga: År detta ej förnärmande, i så väl ett som annat hänseende? Ar förfarandet ej orättfärdigt? År ej förvägrandet af replik, i samma tidning eller tidskrift som gjort sig till kolporterande organ för anfallet, ett svärt missbruk af tryckfriheten? Jag hemställer allt detta till hvars och ens rättsbegrepp.