Aftonbladet – 16 juni 1849, sida 2

från alkemisten, kröp hon in i ett hörn af en mur midt emot. Hon stod der knappt tio minuter, förrän Jehanne upplyfte portklappen till det hus Jacjues Moulu bebodde. Instinktmessigt förde Goldussarina hander ill sidan, der vi sett udden af en skarp knif ramblixtra. Men innan hon hade tid att gå värs öfver gatan, hade Jehanne inträdt i den ånga gången, och porten hade tillslutits efter renne med en hemlighetsfull försigtighet. På sin observationsplats hade Goldussarina ned svällande hjerta och flämtande bröst fåängt väntat hennes återkomst. Slutligen, i let ögonblick då skymningens första timmar började leka på fönsterrutorna, syntes en skugga öra sig under det stora hvälfda skärmtaket, vilken Kon ej förlorade ur sigte. Det var Jacques Moulu sjelf. Goldussarina, ,såsom en lejoninna, hvilken man beröfvat dess ungar, störtade mot porten som hon nyss lemnat, och i det hon omvred en annan nyckel i låset, inträdde hon, mumande: Man är försigtig, mäster Jacques! och första akten af min hämnd skall börja. N Hon anlände snart till laboratoriet. Efter att girigt hafva blickat kring sig, uppgaf hon en dof suck. Ingen! sade hon i ett slags yrsel. Hennes blickar, som ännu undersökte hvarje vrå, stannade slutligen på sidohålan. : I ett språng, hastigt som tanken och vigt som gasellen, störtade hon dit och drog undan