Aftonbladet – 15 juni 1849, sida 3

Den bleka mannen såg med lugn mot höjden, Och från hans läppar ljödo dessa ord: En pligt är fylld, de segra mina leder, Ett värf är öfrigt, äfven det är mitt. Fritänkare jag nämns, det är min heder, Friboren är jag, och jag tänker fritt; Dock vet jag att, hvarhelst min tanke hunnit. Har ytterst dig den sökt och dig blott funnit, Du i hvars vilja lifvets banor gå. Det är till dig jag blickar mot det höga, Här, der blott döden ser med slocknadt öga, Kan utan vittnen jag dig tacka få. Du skänkt mig åter fosterland och vänner, Den stund vårt hopp var djupt i mörker sänkt, Du skådar allt, ransaka hvad jag känner, Och se, om jag vet skatta hvad du skänkt! Må slafven för sin Gud i stoftet ligga; Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga, Jag söker gunst cj, och begär ej lön. Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna, Med eldadt hjerta och med upprätt panna, Det är min manliga, min fria bön. Du gaf mig kraft att stridens massor hvälfva I omotståndlig fart från trakt till trakt; Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälfva, Hvad hade jag förmått af egen makt? Ja, jag har segrat. Kringhvärfd, innesluten, Ser Finlands här en väg till räddning bruten, En ban till bragder öppnad genom mig; Dock är det du, blott du, som frälst oss alla, Min Gud, min broder, hur jag dig må kalla, Du segergifvare, jag tackar dig. Så talte mannen, och hans öga sänktes, Han steg till häst och syntes snart ej mer; Och dagen slöts, och nattens tårar stänktes På dödens skuggomhöljda skördar ner. O fosterland, hvem spanar dina öden? Förborgadt är om lyckan eller nöden Engång skall röjas i din framtids drag; Men hur du jublar då, men hur du klagar, Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar Du minnas denna, minnas Döbelns dag. När man jemför dessa alster af den Runebergska sångmön med deras äldre syskon, såsom Elgskyttarne, Nadeshda, Kung Fjalar o. s. v., finner man en olikhet, som i anseende till formfulländning kan kallas ett framsteg hos skalden; men som deremot till uppfinning, innehåll och originalitet synes oss stå något tillbaka. Versbyggnaden är tadelfriare än i flertalet af Runebergs föregående skaldestycken: den är oftast så ren (man träffar på sin höjd kanske ett par rytmiska fel, men hvilka blott torde bero på finska uttalet, såsom löjtnänten, i stället för löjtnanten), och den är tillika så ) klangfull och harmoniskt skön, att man på svenska sällan hör någon bättre vers. Hvad åter uppfinningen i Fänrik Stål och poemets totalanläggning beträffar, kan det utan tvifvel ej anmärkas som något illa, att man dervid tycker sig påminnas om vissa mönster; men det tyder dock på mindre originalitet, än man är van att finna hos Runeberg. Tegnårs Axel synes hafva föresväfvat honom, hvad sjelfva styckets presentation vidkommer. Det är en yngling, som, hänryckt af sång och forntidsberättelser, lyssnar på en gammal mans framställningar, och så får veta — hvad som följer, och som är poemet. Detta anslag är i sig sjelf så enkelt och naturligt, att derom eljest ej det ringaste kan sägas: det är blott dess egenskap af repetition, som anmärkes. Utkastet för planen i öfrigt liknar Frithiof, så till vida, att det hela består i detacherade, sins emellan oberoende stycken, som icke sammanbindas genom några föreningslänkar i berättelsen, utan endast höra ihop genom den för alla gemensamma egenskapen att angå finska kriget. Föreningsbandet är dock vida lösare än i Frithiof, emedan der åtminstone allt grupperas omkring en personlighet; men af Fänrik Ståls sägner kan man läsa hvilken man vill särskildt, utan att behöfva inhemta en föregående eller efterföljande, för att fatta den. Detta är också rättfärdigadt genom titeln, hvilken icke häntyder på en enhet. Det är egentligen ett häfte csamlade dikter, men rörande ett enda, gifvet ämne. Sjelfva den poeliska ton, som genomgår romanserna i Fänrik Stål, är intagande vacker, men kan likväl sägas vara det minst originella. När man läser Elgskyttarne eller Kung Fjalar, känner man sig i en verld, som endast Runeberg uppmålar. Dessa verk äro så egendomliga, att de hvar för sig utgöra ett steg till inom poesiens rike. Fänrik Stål är icke ett sådant steg. Om man undantar åtskilliga små humoristiska utvikningar, som alldeles privat tillhöra Runeberg (se t. ex. i von Konow och hans korpor, aloch än mer i Sandels samtal med prosten, under pågående batalj, sid. 78), så igenkänner man för öfrigt i Fänrik Ståls Sägner ungefär samma slags ande, som alltid uppenbarar sig i Tegners och Franzens verser, när det skall angå krig, ära och trohjertlighet. Det förekommer entonigt; men är förträffligt, som sådant det är. I Elgskyttarne hade det sig dock på annat sätt. En finsk individualitet andas der genom det hela; skildringarnes prägel är så gifven, säker och karakteristisk, att den icke passar för eller till något annat, än dit den hör och dit den är satt. I Fänrik Ståls Sägner icke så. Att hjeltarne, som i dem besjungas, äro Finnar, märker man alltför väl på namnen, på ställena der de slåss och stupa, och dessutom vet man det tillräckligt genom sjelfva introduktionen. Men ändrade man personernas och lokalernas namn, så skulle den ande, som genomgår målningarne, kunna. duga i det närmaste för hvilka tappra krigare som helst, i hvilka tider och hvilka länder man åstundar. Detta är på det hela samma anmärkning, som man alltid, och med skäl, gjort vid Axel och Frithiof. En kosmopolitism, som i andra ämnen är högst önskvärd och kan kallas menniskans mil, är deremot i konsten ej alltid på sin plats; den förleder skalden ofta att teckna typer, i stället för personer,. Huru skön är icke, till exempel, Ingeborg? Men hon är Ingeborg egentligen emedan hon heter Ingeborg: kallade man henne Theresia, eller Rosalinda, eller Theodemina aAa n a 2 Landa han med hihahål