Aftonbladet – 15 juni 1849, sida 3

Och bland fritänkare är jag visst en; Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: Min bräckta panna och min vän Bjerken. Hvad ni förordnat har jag derför tagit, Har som ett barn här legat och fördragit Det batteri, ni radat på mitt bord. Jag vet det väl, ni följer konstens lagar, Men binda de mig här för timmar, dagar, Så bryt dem som en man, det är mitt ord. Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, Jag måste upp, om jag i grafven låg. Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas; Der afgörs finska härens återtåg. Jag måste dit förr än min trupp är slagen. Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen? Hvad blir, du tappra här, ditt öde sen? Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, Som gör mig för i morgon sjufallt värre, Men hjelper mig i dag på mina ben! Den unge läkarn hörde mulen ordet, Dock plötsligt fick hins ädla anlet dag; Han sänkte lugnt, helt lugnt sin arm mot bordet Och strök det tomt uti ett enda drag. Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder. — En högre rodnad flög på Döbelns kinder, Och upp han sprang, fast svigtande och svag: Haf tack, min unge vän, en kyss på pannan! Ni har förstått mig ni, som ingen annan; Ni är en man, och så är äfven jag. Vid Jutas hade skotten tystnat alla, Sen döden gjort der ren sin första skörd, Den finska truppen, färdig blott att falla, Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd; Ett anfall var tillbakakastadt bara, Och Kosatschoffski ordnade sin skara, Beredd att allt förkrossa med ett nytt. En dyster stillhet rådde under tiden, Som då en åsksky, nyss från hvalfvet skriden, Står dubbelt hotfull äter der den flytt. Hvem skulle samla våra glesa leder, En återstod från dyra segrars dar? Af mod, af kraft, af guldren tro och heder Fanns nog, ja nog, men ordnarn borta var. Den man, som tändt vårt hopp i nödens tider, Som fört i hundra blodigt sköna strider Sin tappra, björneborgska skara an, Han skulle nu ej se dess sista öden, Hans veteraners lugna gång mot döden. Den skulle slumpen leda, icke han. Det glömmes ej, du var dock der tillstädes, Du, som så ofta sågs i stridens lek, Du, vid hvars namn det fosterland än glädes, Som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek! Men du och dina ädla vänner alla, J kunden kämpa, icke så befalla; Det var hans konst, den sjukes, endast hans. Du stod der, du, men stum, med klingan dragen, Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen, Blott Konow svor, och hister röt von Schantz. Gif akt, tyst, hör! det ljöd hurra på höjden. En man till häst syns nalkas. Hvem är han? Hör hvilken storm af rop: Hvad vållar fröjden, Som brusar jublande från man till man ? Hurra, hurra far öfver fält och kullar, Det slukar massor, vidgas, växer, rullar Som en lavin af röster ned mot daln. Ha, han har kommit, han och ingen annan, Den lilla mannen syns med band om pannan, Den ädla, tappra, varma generaln. Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar Till detta folk, som striden nyss förspred; Han rider fram, de sluta sig hans hopar, Och det blir skick på nytt från led till led. I täta rader blixtra ren gevären, Den svartnade, i trasor klädda hären Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen; Den har ej mer blott döden att förbida, Den tånker segra nu, ej endast strida, En annan ande hvilar öfver nen. Men Döbeln red längs fronten af sin skara, Sen han den åter stark och tryggad fann, Hans skarpa öga tycktes öfverfara Hvar trupp, hvar rote, hvarje enskild man. Det syntes klart för alla, Svensk som Finne, Att stora planer hvälfdes i hans sinne, Och sluten var han mer, än han var van; Dock var han ovant mild också den dagen, Och ofta ljusnade de bistra dragen Mot någon välkänd trumpen veteran. En sådan stod då i din trupp, von Kothen, Det var korpralen numro sju, Standar. Han stod med söndrig sko på ena foten, Den andra foten blödde och var bar. Di Döbeln hann den gamle sågs han stanna. Med blicken mörk, med handen på sin panna Besåg han stum den gråa krigarns skick. Du var dock med, så talte han omsider, På Lappos slätt, vid Kauhajokis strider, Är det den lön, du för vår seger fick ? Herr general, så svarte veteranen, Se här är det gevär, ni sjelf mig gaf. Ännu är pipan utan fel, och hanen Ger eld som fordomdags, det är nog af. Att jag är dåligt klädd lär ingen klandra, Man är ej sämre, då man är som andra, Och drägten är ej mannen, vill jag tro. Skodd eller oskodd gör till saken ringa, Sörj ni blott för, att vi få stå, ej springa, Så hjelper nog sig foten utan sko. Och Döbeln talte icke mer, men höjde Af aktning hatten vid den gamles ord. Så red han hän till Brakels trupp: der dröjde På nytt han nu, han såg trumslagar Nord. Det var en gubbe, känd sen åttiåtta; Nu var han stel i armen utan måtta Och kunde föga mer en hvirfvel slå, Men fast han sällan släpptes till paraden, Stod han, der blod det gällde, med i raden. Till honom talte generalen så: Kamrat, får du då aldrig nog af slagen, Finns ingen yngre här till hands än du? Här har du stått och styfnat hela dagen, Hur vill du röra dina pinnar nu? Den tappre hörde halft förtrytsam orden: Herr general, väl är jag gammal vorden, Och att som pojkar drilla blir mig svårt; Men att ha kraft i armen, det är summan. Skrik ni som Armfelt: marsch, framåt, rör trumman Och Nord slår trögt sin hvirfvel, men slår hårdt. Och Lappos hjelte log och räckte handen t mannen från den tappre Armfelts dar, Så red han hän och kom till ån, till stranden, Der Gyllenbögels fricorps uppställd var. Der stod en yngling nyss från plogen tagen; Genralen såg de bleka anletsdragen, Höll in sin häst och röt med vredgad ton: Hvem är du, bonde? Säg, hvad gäller nöden, Har du ej lärt dig än förakta döden, Din kind är hvit som snö, är du poltron? Men ynglingen steg fram och höjde armen Och ref sin slitna gråa tröja opp, Då Ivete fram ett hlottadt sår ur barmen.