Aftonbladet – 15 juni 1849, sida 3

soner mer än typer. Han står i detta fall öfver honom äfven i Fänrik. Ståls Sägner, men dock icke så mycket, som t. ex. i Kung Fjalar, hvilket stycke, ur rent konstnärlig synpunkt, torde kunna kallas Runebergs förnämsta. Detta hindrar icke, att Fänrik Ståls Sägner för allmänheten är angenämare, och straxt i första ögonblicket slår mera an än t. ex. Kung Fjalar, Elgskyttarne och dylika poemer af stort värde. Detrent artistiska behöfver — just till följd af sin individual-skildring, och frihet från typ-skildring — en längre tid innan det af flertalet fullt uppfattas, enär det, genom sin fullkomliga särskildhet från allt annat, är nytt, och således icke har hjelp af sin likhet, sitt syskontycke med något förutvarande, för att genast betraktas som en gjord bekantskap, och på denna räkning bekomma ett obestridt inträde. Det nya har visserligen alltid vinsten af att vara pikant genom sin nyhet, och derigenom tilldragande; men det begripes, älskas och omfattas icke derföre så hastigt, som konstalster, stående på den förut kända, hos hvar och en redan accrediterade, stråten. Deremot händer det alltid de äkta artistiska (icke typ-, utan person-skildrande) verken, att, när de en gång erhållit insteg hos allmänheten, förestår dem sedan en vida längre lifstid, än de andra hafva att påräkna. Några bekomma till och med ej allenast en längre lifstid, utan, i fall menniskor så få säga, eternitet,. På detta sätt äro, exempelvis, de Homeriska dikterna oförglömliga i verlden: sådana skildringar, som Nausikaas, Odyssevs, Andromaches, Thersites m. fl. hafva eternitet. Hvarföre? Emedan de äro individuala, och icke typiska. Detsamma är fallet med Shakespeares figurer. Månne skildringen af Hamlet är så gjord, att den kan (med ombytt namn) passa på någon annan varelse i universum, utom Hamlet? Säkert icke. Och Othello, Cymbeline, Falstaff åc. c.... hvad äro de allesammans? Menniskor, men icke generella varelser, dimmor, typer. Derföre är dem ock evighet förvissad inom poesien. — För att återkomma till Runeberg, har han bildat några skilderier, åt hvilka eternitet troligen är förvarad. Men, efter vårt förmenande, komma Fänrik Ståls Sägner att lefva mindre länge än vissa äldre Runebergska dikter. Månne någon glömmer Ontrus, sedan han väl sett honom? Vi tro det knappt. Döbeln vid Jutas glömmer man icke heller, det är sannt; men detta minne beror icke på Fänrik Stål, utan derpå, att man känner och ihågkommer Döbeln i alla fall. Hufvudbjeltarne i Fänrik Stål känner och älskar man redan ur finska krigshistorien; och man skulle minnas dem, om aldrig poemet F. Stål kommit till existens. För dem har således icke poesiens nödvändighet varit ett lefnadsvilkor. Derföre kan ock poemet om dem dö, men de lefva i alla fall. Så förbåller det sig ej med skaldeverk af det stora slaget. Om de också vidröra historiska personer, hvilka således redan genom häfden lefva i menniskors minne; så hafva de dock upptagit dem på ett sådant, eget (jemte den historiska sanningen tillika poetiskt) sätt, att dessa personers gestalter härigenom stå i ny, i höjd dager, och i denna aldrig förglömmas. Men detta slags minne är poemets verk; och är icke till utan det. Häri ligger poesiens nödvändighet,; och med den följer eternitet, för sådana stycken som hafva den. Månne F. Ståls Sägner bära inom sig vittne om denna poesiens nödvändighet? och bafva de den dermed oskiljaktiga evighet framför sig? Vi vilja ej afgöra det; men vi tro det knappast. Vi inse nog, att mången skall anse detta omdöme för skarpt. Huru ofta har man icke låtit smådiktares verser passera en ganska len revy? ropar man. Man begriper då icke allt det i sjelfva verket nedsättande, som ligger i denna kritikens lenhet: likasom man icke uppskattar den innerliga ärebetygelse man i grunden bevisar en stor personlighet, då man yttrar ett mindre godt om honom. Ty man klandrar icke synnerligen den eller det, hvaraf man aldrig väntat eller väntar något. Det är vid storheterna man sätter sina NB, i hopp att framdeles få dem utstrukna.... och det af sjelfva den hand, som endast kan. mm Arma RISK. Arm PAT TAN A ET ETT: