Aftonbladet – 13 juni 1849, sida 3

Det var något förfärligt i denna strid, något som väckte rysning. Otålig att den skulle blifva lika med den förra striden och upprepas utan att medföra något bestämdt resultat, sade Hugues de Clisson till Archambaud, med en röst, som det tjocka visiret, hvilket dolde hans ansigte, gjorde dof: Jag föreslår öppen fejd på lif och död! Må göran, svarade Archambaud och kastade kasken i händerna på en vapendragare. En rödaktig svett droppade från hans panna ned på harnesket. Sedan Hugues de Clisson följt sin fiendes exempel, aflägsnade han sig för att taga fart och genom hela hastigheten af sitt lopp öka styrkan af sina hugg. Då först kunde man se uttrycket i deras ansigten, det hat som glödde på dem, det djupa hat som måste släckas i blod, som måste svalkas i någonting annat än en lugn, tyst död, och som fordrade en demoniskt förlängd dödskamp. För sjette gången störtade de mot hvarandra. Deras hästar sammandrabbade på halfva vägen; de stegrade sig till en -sådan höjd, att deras ryttare voro nära att kastas ur sadeln. Man såg under ett ögonblick icke annat än en rörelse, omöjlig att följa. I ett sista hugg, riktadt med förtviflan, banade sig Archambauds yxa väg tvärs igenom axelfogningen på Clissons rustning. Hugues de Clissons hufvud hängde på högra axeln och tycktes till hälften lossnadt från Kroppen. : Som ett lik rullade han tungt till jorden, och blef sargad under sin hästs Jernskodda hofvar. De hundra tusen åskådarne, stumme vid lenna scen, ryste till af förskräckelse. Fem minuter sednare, när pagerna hade pplyftat den döendes kropp, red grefve Ar