Aftonbladet – 13 juni 1849, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: DU BOIS REYMONDS UPPTÄCKT AF NERFKRAFTENS FRÄNDSKAP MED ELEETRICITETEN. Denna upptäckt är af lika stor vigt för naturkunskapen, som Örsteds om sammanhanget emellan ernmagneten och elektriciteten; måhända är den vigligare. Den hemlighetsfulla kedja af naturkrafter, som förenar ljuset, värmen, elektriciteten;och magnetismen, sträckte sig hittills till den oorganiska naturen; Du Bois Reymond, en naturforskare i Berlin, har nu dertill fogat en ny länk, som bildar öfvergången emellan den oorganiska naturen och len organiska. Han har visat, att man genom blotta viljan kan frambringa en elektrisk verkan, som åter i sin ordning väcker en magnetisk och yttrar sig hos magnetnälen. Den apparat han begagnar för ådagaläggandet af etta sammanhang, består af en galvanometer, sådan som användes till utrönande af en elektrisk ströms illvaro genom strömmens inverkan på en magnethäl. Så vidt försöken ännu sträcka sig, fordras till vilkor för deras framgång att galvanometern skall vara mycket finkänslig. I ändarne af dess ledningswåd fäster Du Bois ett par fullkomligt lika platinaskifvor, som nedsänkas i två glasskålar, fyllda med koksaltlösning. Ager man någon bekantskap med e!ektrokemiska eller galvanoplastiska rön, så inser man, att de begge poltrådarne från en eiektrokemisk stapel, införda i skålarne, skulle från dessa skicka en elektrisk ström genom galvanometern, och bringa dennes magnetnål i rörelse. Du Bois gör nu ingenting annat, än att träda sjelf i en sådan stapels ställe: han nedsticker ett af högra handens fingrar i den ena skålen och ett af den venstra handens i den andra. Vid neddoppningen röjer sig nästan alltid en rörelse hos magnetnålen; men den uteblifver stundom, och antyder i alla fall icke någon bestämd riktning hos den elektriska strömmen. Först när nälen åter kommit i hvila, börjas det egentliga experimentet. Experimentatorn spänner då den ena Armens muskler det kraftigaste han förmår, ungefär så som man plågar göra för att låta dem tydligare visa sig på armens sta. Detta är naturligtvis helt och hållet en följd af experimentatorns vilja att åstadkomma spänningen. Men i samma ögonblick hans An AT a AA nd str ns Rd vg TE I a Ra re a a a