Aftonbladet – 13 juni 1849, sida 3

Här — här är nu ditt hem i låga mullen: din hand är kall, din glada röst är stum; för första gången har din famn ej rum för sonen, som här böjer knä vid kullen. Tag mot min helsning dock, i hemmets bygder den första, innan jag de kära sett. Tack för din tro, din kärlek, dina dygder, de rika föredömen du oss gett. För lifyets gåfva dock — hvad kan jag gifva? En tår blott på din graf! Den blandar sig med deras, som här städs så tacka dig, och skall den bästa minnesvården blifva. Till inskrift redan bär ditt stoft de orden: de redeligen vandrat, hafva frid. Ja, redligt har du vandrat fram på jorden, och frid du äger, efter lifvets strid. Si! dina gerningar dig skola följa: det goda, som du velat, kan ej dö: det skall ur mullen skjuta, som ett frö, med frukt, som ingen tid skall mäkta dölja. Och nu — från tempelporten, der du hvilar (den himmelsport, som städs var dig så kär!) jag åter på min brutna hemväg ilar, att se och famna våra kära der. Och du är med oss än; ty allt der talar om dig: din kärlek för natur och Gud. Ditt minne bor i hvarje fågels ljud, det bor på berg och sjö, i lund och dalar. wW—m.