Aftonbladet – 13 juni 1849, sida 3

Den väntande folkmassan, orörlig, tyst, återhöll andedrägten, alla såsom en man. Det var förfärligt att se huru dessa båda riddare, unga, ädla, sköna, sökte hvar för sig med mordlystna blickar efter det svagaste stället på den andras rustning. De närmade sig, de störtade mot hvarandra, de bemödade sig att såra hvarandra utan skoning eller medlidande. De brukade sina vapen så hastigt, att de åstadkommo en hvining i luften. Trenne gånger förnyades anfallet, men alltid utan framgång. Deras hugg åstadkommo blott ett buller, likt hammarens slag på städet. I anseende till huggens afmätta, tunga fall, skulle man varit frestad tro det de stridande voro väsenden skapade af metall, nyckfullt lekande med sina lif i ett fantastiskt tornerspel, på förhand wäl vetande att deras lif ej löpte någon fara, emedan metallen, hvaraf de voro bildade, ej kunde skadas. Folket, som redan vant sig vid denna ängslan, började förtvifla öfver ett så långvarigt anfall; ett sorl af otålighet genomlopp mängden. Vid ett fjerde försök svängde Clisson sin stridshäst med en sådan skicklighet, en så väl beräknad fart, att han kom Archambaud så nära inpå lifvet, att dennes lans sprang itu vid försöket att parera, och flög brakande tio fot i luften. Fästet qvarblef i handen. MHans häst fradgade under tygeln. Archambaud kastade lansen långt ifrån sig samt lösgjorde sin hammare och sin yxa. Denna rörelse upprepades af. Clisson. Genom en skicklig manöver närmade de sig så, att de vidrörde hvarandra. Den blodiga kampen förändrade utseende; den antog form af en mordisk omfamning, så nära voro duellanterna hvarandra. Under fem minuter såg man ett fyrverkeri af gnistor; nästan upprätt i sadlarne slogos de tvenne fienderna med båda händerna, med hommare och yxa,