Aftonbladet – 13 juni 1849, sida 2

ning, eller de gifva sig ombord med blotta teorier till förbättring af den arbetsföre fattiges ställning, eller de taga svärd i hand för återvinnandet eller värnet af ett helt folks sjelfständighet: — det är allt detsamma för toryismens larmropare. De hafva samma brännmärke, samma verop för allt: Den röda republiken! Må Ungrarne sträfva för deras sjelfständighet, oberoende af Tyskarne: må Tyskarne käm; a för enhetens motsatta princip — i våra torypratmakares ögon är det allt sak samma: de se både i Ungrare och Tyskar ej annat än röda republikaner. Folket i Paris gjorde år 1848 en revolution, som ända hittills visat sig sakna alla förnuftiga följder; folket i Berlin gjorde en annan, med ojemförligt större skäl till klagan och större utsigt till vinst af framgången; folket i Wien gjorde en tredje, för att afskaka de mest förlamande bojor som kanske någonstädes blifvit lagda på framåtskridandet, — men mellan alla dessa rörelser vilja våra tories icke förmärka någon skillnad. Allt motstånd emot myndighetens egna lagöfverträdelser är för dem icke annat än pöbelns, verk. Antingen revolutionen utföres af arbetsklassen ensam, såsom i Paris, eller af arbetsklassen med bifall och biträde af medelk!assen såsom i Berlin, eller — såsom i Osterrike och Ungern — enhälligt af bonde och borgare, ädling och träl, prest och filosof: — för toryismens statsrättslärare är det allt enahanda; de återupprepa dervid blott Filmers och Humes läror; de skulle vilja brännmärka det Långa Parlamentet; de skulle gerna sett att Hampden blifvit hängd i stället för att Strafford blef halshuggen; de skulle helst, med Ryssens känslor och grundsatser, men icke med Brittens, läsa alla de ärofulla sidorna af Englands häfder bakfram. oo Visserligen kan ingenting vara mera betänkligt än ställningen i Frankrike och Tyskland för närvarande; och skälet är att medelklassen och arbetsklassen äro till en god del söndrade från hvarandra på begge ställena. I Frankrike har man för denna söndring att tacka fåfängan, okunnigheten och det i grunden despotiska lynnet hos Ludvig Filips regering. Den kallade sig en styrelse för medelklassen, men var icke dess mindre den mest utsväfvande, den mest dynastiskt egennyttiga, den mest vårdslösa i alla verkligt financiella frågor, den mest förnärmande för nationalstoltheten, som Frankrike måhända någonsin ägt. Den ingaf arbetsklasserna ett sådant förakt för bourgeoisiens förmenta välde, som Ludvig Filips regering låtsade representera, — ett sådant misstroende både till dess förmåga och ärlighet, — att den fullkomligaste förkastelse af en dylik myndighet måste blifva oundviklig, i samma ögonblick folket kände sig ega mod och kraft dertill. I Tyskland är förbållandet något olika. Väl eger en söndring rum, äfven der, emellan medelklassen och den arbetande klassen, och till någon del råder äfven der misstroende dem emellan; men deras gemensamma misstroende till furstarne är likväl långt större, än misstroendet emellan dem sjelfva inbördes. Det skulle hafva varit lätt, och är det kanske ännu, för furstarne eller för en och annan deribland, att tillfredsställa medelklassen och vinna den på sin sida. Men detta blir svårare med hvar dag, och tillfälet dertill är på väg att halka undan oåterkalleligt. Om Tysklands furstar fortfara med frihetens förföljande, hvar och en inom sin stat, och med motståndet emot det tyska fäderneslandets gemensamma enhet, då kan den främmande och opartiske betraktaren af detta stora verldsskådespel icke komma till någon annan slutföljd, än att uppror emot så-! dana furstar blir en förnuftets och menniskorättens pligt, och att den enda utsigten för Tysklands räddning och Europas oberoende ligger i en genomgripande, vidtomfattande och lenhällig folkrevolution. Trugas Tyskland till len sådan rörelse, så önska vi lika uppriktigt framgång åt densamma, som vi glädja oss åt framgången af våra egna statshvälfningar af 1640 och 1688, hvarigenom landet räddades Ifrån Stuartska husets despotism och restauraItionen deraf. Medelklassen och de upplyste i landet måste öfverallt stå beredda att framhålla, och, om så erfordras, att med väpnad Ihand försvara den lagbundna frihetens grundIsatser; ty endast dessa utgöra, på sätt FrankTrikes och Englands häfder tillräckligt ådagagalägga, de sanna bålverken emot den röda republiken och anarkien. I England kunna vi inskränka oss till blotta låskådandet af hvad som sker på Europas fastlland för dessa grundsatsers utveckling och hägn. För oss sjelfva äro alla sådana steg längesedan tagna. Hvilka missbruk, som af de styrande än må begås på våra öar och i de derunder lydande länder, så besitta vi redan tillräckliga botemedel deremot, utan att behöfva gripa till våld och vapen. Inom en s mängd af det europeiska fastlandets riken, som -li detta afseende stå omkring två århundraden I Ibakom oss, saknas deremot sjelfva elementerna -Iför friheten och dess vård. De beklagansvärda -IRomarne måste t. ex. på samma gång kämp: för friheten att lära, att läsa, att tala och ati a ltänka. Wiens arma invånare sträfva likaså at! -Iborttaga kafveln ur sin mun och bojorna från sins a larmar. I Ungern, Polen och Italien, i sjelfva d a i det lärda Preussen, stafvar folket ännu på sit! ABCD i politisk och lagbunden frihet. At beskylla dessa länders invånare för jakobinism -lär tanklöshet och illvilja på samma gång. Pe RENEE ———