Aftonbladet – 13 juni 1849, sida 2

som lika länge af Eiderpartiet bekämpats, är planen om Slesvigs delning efter de tvenne nationaliteterna. Vi hafva i Aftonbladet åtskilliga gånger framställt saken såsom antaglig ur synpunkten af den politik, som tager nationalitetsgrundsatsen till sin princip. Men man kan icke blunda för svårigheterna att upprita sjelfva gränslinien mellan danskt och tyskt inom detta land, ehuruväl man i allmänhet kan säga, att denna linie måste gå ungefär från Flensborg (eller kanske något söder om Flensborg) och så vesterut. En annan betänklighet är, att, äfven om en sådan gränslinie nu redan vore uppgjord, skulle den dels icke vara någon egentlig militärgräns, likt Eidern och Elben, såsom blott utgörande en på flacka landet uppritad eller snarare endast tänkt rågång, hvilken vid minsta rörelse, från hvilkendera sidan som helst, genast kunde öfverskridag, utan att af Danmark kunna försvaras; dels är det också klart, att den hos begge nationerna lefvande verksamheten oundvikligen medför en inflyttning öfver gränsen, åt det ena eller andra hållet, som skulle fordra ett nytt reglerande och uppgörande af rågången inom blott ett stadium af några år. Det enda sätt, hvarigenom dessa svårigheter i stort undanröjdes, vore utan tvifvel att Danmark, liksom hela den öfriga skandinaviska Norden, inginge i ett med Tyskland gemensamt statsförbund. Men då denna politiska tanke naturligtvis ännu är för ny, att icke röna ett motstånd, som gör dess genomförande omöjligt, åtminstone på en rund tid, helst man utan svårighet begriper hvilket motarbetande den har att uthärda från ryska sidan och alla dess hemliga vänner i Norden; så är det gifvet, att man tills vidare måste vända sig till andra, om ock mindre genomgripande, utvägar. En sådan är då detta projekt om Slesvigs delning. Nyligen har en dansk brochyr hitkommit öfver detta ämne, författad af H. E. Schack, väl bekant äfven i Sverige, der han för några år sedan reste, och der han qvarlemnat många varma vänner. Såsom hr S. i politisk hänsyn är nära befryndad med åtskillga af Danmarks utmärktaste män, i synnerhet Casinoministerens flesta medlemmar och Fedrelandets redaktörer, förtjenar hans skrift otvifvelaktigt uppmärksamhet, och det äfven hos oss. Hr Schack uttalar sig bestämdt för Slesvigs delning, och vill upphörande af kriget med Tyskland. Han yttrar derom sid. 22 följande: Men bedre var det i hvert Fald for os Danske nu at ende denne Strid. Thi vi trenge haardt til, engang at faae Ro fra Syd og at kunne vende Tankerne imod Nord; vi treoge end mere til at ordne vore egne Forhold og serge for vor unge Frihed, der let kunde gaae tilgrunde, hvis den ikke snart faaer Lov til at samle Folkets Opmerksomhed om sig, eller hvis fremmede Magter skulde gribe ind i vore Forhald; vi trenge tilat faae en virkelig Ende paa denne tydske Strid, der har veret os som et tusindaarigt Mareridt, saare sjelden skaffet os JEre eller Fordeel, men gdelagt vor Stilling i Norden og bragt os i Afhengighed af fremmede Magter. Vi maatte vel ogsaa gnske at have en virkelig Fred, inden muligviis en europgeisk Krig kunde udbryde, som ellers nsdvendigviis maa rive os med sig, og i hvilken vi da rigtignok ikke vilde have Andet at stolz paa end Gud og Danmarks Lykke. Vi maae endelig, fremfor Alt nu, da vi here til de frie Nationer, 1ere betenkte paa, at ikke Forholdene skulle dreie sig saa, at vi kom til at faae Plads meliem Frihedens afgjorte Fjende. Mange giede sig over den Hjelp, de vente fra Rusland. Det er vistnok meget tvivlsomt, om en saadan Hjelp kommer; men kom den, da troer jeg, at Gleden dog rigtignok maatte vxre noget blandet. Danaos timeo dona ferentes. Det kunde kun altfor let gaae ossom Hesten i Fabelen, der i sin Nzd fik Hjelp af Mennesket, og da Nzden var forbi, merkede, at Hjelperen var bleven Herre; eller rettere, det maa i Grunden gaae saaledes: en virkelig Alliance imellem en saa stor og en saa lille Nation kan ikke give andet Resultat, selv om den Megtige havde til Hensigt at vere aldeles uegennyttig, Noget, der igvrigt hverken kan fordres eller ventes. — Vi have vistnok al Grund til at enske et venskabeligt Forhold til Rusland, men Mere er os neppe tjenligt., Rörande frågan om sjelfva gränsens uppdragande, uttalar hr Schack den öfvertygelsen, att den bör rättas efter allmogens respektiva ställning, emedan, såsom han anser, endast den kan kallas egentligen nationell, då de högre klasserne, deremot, till följe af sin bildning äro mera kosmopolitiska. Härvid skulle väl mycket kunna anmärkas; framför allt måste man akta sig att åt nationalitetsbegreppet ensamt inrymma en för stor eller exklusiv betydelse, så att allt annat uteslutes ur beräkningen, hvarigenom både den gröfsta orimlighet och de största olyckor skulle kunna uppkomma, enär det just är den allmänna (eller kosmopolitiska) bildningen, som förenar folken till allt större och större enheter och af menskligheten gör ett helt. Sjelfvachristendomen är ju er kosmopolitisk religion? Målet, hvartill mar har att sträfva, är således, att nationaliteterna icke få hindra eller utöda kosmopolitismen likasom ej heller denna å sin sida skall tillåItas förstöra eller förqväfva de förra. Denn: lömsesidiga rättvisa låter ganska väl både tänk: loch realisera sig. Likasom Enhet och Mång Ifald kunna med fullkomlig verksamhet lefvs i hvarann och trifvas, utvecklas och tilltag i styrka, utan att upphäfva eller ens kränk: byvarann; så kan äfven kosmopolitism och na tionalitet stå väl tillsammans. Efter denn: anmärkning, som är angelägen nog i en lic då det ena af de politiska partierna tycke vilja stödja nästan allting blott och bart pi Inationalitetsbegreppet, gå vi att anföra hvac LA CALA L stan AA nPinesnNaAn för Präncsen: