Aftonbladet – 9 juni 1849, sida 2

Den blodiga, obevekliga sanningen framträdde för honom i hela sin förfärliga dysterhet. Och likvälq, fortfor Jehanne, hvars panna föll mot bröstet på samma gång som en tår, likväl är det honom som jag är skyldig allt, honom som så högt älskat mig, som älskar mig ännu, det är honom som jag bedrar då jag emottager er. Se der mina samvetsqval, monseigneur, se der orsaken till min sorg. O, min Gud! tillade hon, jag ville dö! ... Vid dessa ord, som utgingo ur själens djup, uppreste grefve Archambaud sig hastigt, såsom om en jernfjäder satt honom pi fötter. Också han, som kunde älska med hänförelse, kände svartsjukans tand gnaga skarpt och outhärdligt. ,Det är derföre, utropade han eldigt, det är derföre jag hatar honom, det är derföre som jag i går förolämpade honom, oaktadt min ömtåliga ställning, ty han var min gäst. Jehanne, förvånad, vågade ej tro sina öron. Jap, fullföljde Archambaud, sjelf döfvad af det han vågat säga, ja, vi skola i morgon slåss utan förskoning eller medlidande; vi äro i vägen för hvarandra: en af oss skall qvarblifva utsträckt på jorden, efter att hafva andats ut sin sista suck under den andres ögon, sitt sista andetag med sitt sista ordl ... Då han så talade, utstötte han ett feberaktigt skratt, som snarare kom från nerverna än från hjertat. Ett skratt svarade bakom sammetstapeten, men ett främmande, spöklikt, helvetiskt skratt. Jehanne uppgaf ett skrik, i hvilket hela hennes förtviflan sammanträngde sig. -Archambaud skyndade me spetdörren. Han såg ingenting. Clisson hade försvunnit. II. MÄSTER JACQUES MOULUS LABORATORIUM. Aftonen af denna dag, då klockan i kyrkan Saint-Germain-VAuxerrois slog nio, lemnade