Aftonbladet – 9 juni 1849, sida 2

Går baklängs, icke fram. Det hopp vi byggt på Klingspor Tycks ej fullbordadt bli, Och Sveaborg har fallit, Det stödet är förbi.n Vi trott allt i det längsta På uppenbarelsen, Men erkeengeln dröjer, Han har ej vist sig än. Emellertid förspörjes Allt närmre krigets brak; Det är för oss som Konung En högtbetänklig sak. Och derför ha vi fattat Vårt kungliga beslut, En föresats allvarlig, Vi ärnat föra ut; Vi låtit, nemmeligen, Oss bringa hit i dag Den skrud, vårt svenska lejon Vigt in vid Narvas slag. Kung Carl den tolftes handskar Vi vilja lägga an; Det är i dubbel mening Som Konung och som man. Vi vilje kring oss gjorda Den store hjeltens svärd, Och slå som ban med häpnad En svag, förseffad verld., Ni Piper skall oss hjelpa Hans ena handske på, Ni Lagerbring behandlar Hans andra likaså. Fältmarskalk Toll, er ålder, Er ära gör er värd Att spänna kring vår medja Hans segerkrönta svärd. Och konung Gustaf Adolf, Högtidlig lik en gud, Stod snart för allas blickar I Carl den tolftes skrud. Han var för stolt att tala I denna stund, han teg, Han gick ett hvarf i salen Med jättelånga steg. När detta hvarf han slutat, Var än en syn att se, Han räckte svärd och handskar Tillbaka åt de tre, Såg på dem med-en uppsyn, Som ej för skämt var gjord, Och täcktes bryta tystnan På nytt med dessa ord: Nu, Lagerbring, besörjer Ni strax till hären bud, Att vi i nåder klädt oss I Carl den tolftes skrud. Fältmarskalk Toll, gref Piper, Er båda kallar jag Till vittnen af min handling På denna stora dag. Hurvida Finska kriget Ett annat skick han gaf Med denna stolta handling, Vet ej historien af; Men visst slog han med häpnad Sin verld der rundtomkring, Den gamle Toll, gref Piper Och äfven Lagerbring. (Slutet följer.)