Aftonbladet – 9 juni 1849, sida 2

äfven tjenstemannaintresset här i orten, i hvad det förmådde, understödde den åsigt, att länets höfding bör vara militär. Sannolikheten lofvade åtminstone, att en sådan — sjelf mera främmande för den civila förvaltningen — till en början skulle hemta sin kunskap derutinnan af underordnade, hvilka — om de ock insåge alla bristerna — icke hade fördel af att derå fästa chefens uppmärksamhet; och denne skulle icke förr blifva dem varse, än då redan under hans tjenstetid så mycket i den vägen tilldragit sig, att han helst såge, att slöjan deröfver finge ligga ovidrörd. I en mängd förhållanden har landshöfdingen att omedelbart utöfva tillsyn å allmänna ärendenas handhafvande inom länet; men äfven der så icke är, eger han ett lätt tillfälle, att fästa vederbörande chefers eller myndigheters uppmärksamhet å hvad som icke tör befinnas i behörigt skick. Den oefterrättliga långsamheten i lagskipningen, de oupphörliga, ändamålslösa uppskofven, voro ej de för landshöfdingen giltig anledning att hos vederbörande erinra, det till extra domare icke måtte förordnas andra personer, än som vore skicklige att föra en brottmålsundersökning och icke hade intresse af, att genom uppskof få tillfälle till förnyade tingsresor? Hvad hindrade en landshöfding, som hade ögonen öppna för sedeförderf och oordning bland kyrkans tjenstemän, att uppmana ecklesiastikstyrelsen att utöfva behörig tillsyn deröfver? För att i alla dessa afseenden kunna uträtta något, är likväl ej tillräckligt, att landshöfdingen har naturligt godt förstånd och militärisk bildning; han måste hafva erfarenhet och insigt i den civila förvaltningen och dithörande stadganden. Annars händer, att han af god vilja i början af sin styrelse vidtager några omogna åtgärder, som icke vinna framgång eller bifail: af motgången blir han misslynt, och derefter låter han, såsom ofta händt, allt gå såsom dittills, efter slentrian eller underordnades godtfinnande. Vid en resa genom Ofvertorneå erfor jag ett förhållande, som kom mig tårarne 1 ögonen, och jag kände djupt huru mycket en ort lider, der styrelse saknas. — Under samspråk med den skjutsande ynglingen frågade denne mig, om jag hört omtalas komminister W. i H. annexförsamling, och på mitt nekande svar, fortsatte gossen ungefär sålunda: Då jag läste för presten, sade man mig,att jag borde lefva som våra själasörjare; men att lefva som komminister W. det vore att gå raka vägen till ;h-t-e. — Jag ansåg den språksamma följeslagaren vara något läsare, och nyfiken att få kännedom om deras satser här på orten, lät jag honom ostörd fortfara. Komministern dömdes för öfver året sen, att svära sig fri patt icke hafva legat inne med sina pigor; men han krånglar och vill ej svära och inte heller pbetala böter, fastän hela socken vet, att det vär flera flickor han förlorat. På mitt tillkännagifna tvifvel om sannfärdigheten af denna berättelse, blef den rättsinnige ynglingen liksom förnärmad och påstod, att han med egna öron vid tinget hört vittnen intyga detta och mycket annat dylikt om denne prestman. ,Tycker han nu, — tillade gossen upplifvad — att det vore bra, om alla lefde som presten? Att en sådan får predika och handtera sakramentet, det är stor synd. Vi äro litet hvar bättre än han; tvy en sådan prest,, — slöt gossen — och spottade i marken. Det gjorde mig ondt att höra, det den oförderfvade allmogen vore utsatt för det förderf dåliga exempel och sedeslöshet bland de s. k. bildade vålla. Blotta förutsättningen om ett sådant förfall hos presterskapet är ytterst menligt både för sedligheten och religionen; och än värre om allmogen anser presten vara om dylika brott förvunnen, men finner allt straff uteblifva.— Ynglingens förtrytelse meddelade sig åt mig, hvadan jag beslöt att utforska om hans berättelse egde grund. — Beklagligtvis var den endast alltför sann. Den uppgifne prestmannen hade för längre sedan en gång undergålt varning för sitt lefverne; men redan år 1843 hade han blifvit inför verldslig rätt tilltalad ej blott för särskilda lägersmål, utan äfven för begånget hor,samt för det han skall våldtagit qvinna. Ransakning har derom föregått med vanlig långsamhet eller slapphet; de många mot komministern förekomna omständigheter och till en del åsyna vittnen hade längesedan lemnat menigheten full öfvertygelse om prestens brott; men någon dom har ännu efter sex år icke följt, och presten skall hafva fortfarit i utöfning af det presterliga embetet. Man menade i orten, att komminister W., som öfver något edgångsbeslut lärer besvärat sig i hofrätten, väl skulle förstå att ännu i flera år uppehålla saken ). Att förtroendet för den presterliga värdigheten och lagskipningens allvar efter sådana tilldragelser, som i variationer förspörjas från särskilda håll, allt mer och mer skall hos allmogen minskas; samt att i och med detsamma aktningen för all styrelse småningom skall försvinna, det må icke förundra någon. Föreställ dig en församlingens själasörjare inför domstol blifva, efter allmänhetens omdöme, om ock icke efter lagens strängare mått, emot silt nekande, steg för steg förvunnen om äktenskapsbrott, våldtägt och grof I) Vid efterfrågan i hofrätten hafva vi vunnit bekräftelse derpå, att det uppgifna målet mot komminister W., rörande lägersmål, hor och våldtägt, är, i anseende till dennes klagan öfver något ed