Aftonbladet – 9 juni 1849, sida 2

Jehanne, insvept i en mantilla med uppslagen kapuchong, ensam och försigtigt det lilla hus hon bebodde. Hon riktade sina steg hastigt tvärs igenom ett tjockt töcken, emot rue Saint-Honore; selan hon gått öfver den med skyndsamma steg, anlände hon till Rue de la Ferronne. Ett enda fönster i Hötel du Donjon var upplyst. Jeanne stannade och såg uppmärksamt dit upp. En portgång, utan både stenläggning och rännor, utbredde sig i skuggan, som der och hvar undanträngdes af skenet från en lampa, som bars af mannen, hvilken hade öppnat porten. Grundens sluttning tilltog alltjemt ; sidomurarne voro tjocka och bildade öfver hufvudet ett fuktigt och lutande hvalf. Ledaren, som gick några steg förut, var en man, hvars ålder och karakter man vid första påseendet ej kunde bestämma. Hans hufvud, i detta ögonblick obetäckt, var helt och hålle: kalt, hvilket gaf honom ett utseende af utlefvad ålderdom, som på intet vis öfverensstämde med hans höga och raka vext, hans ännu unga ansigte, hans svarta skägg och ögonbryn, hans genomträngande och skarpa ögon. Hans drägt bestod af en sammetslifrock med öppna, nedhängande ärmar, kantad med hermelin, men hvars ursprungligen svarta färg blifvit grå genom nötning. De enda föremål; som voro riktigt snygga och hvilka han till och med bar med en viss pretention, voro tätt åtsittande sjögröna pantalonger och skor med uppåtböjda tåspetsar. Denne man, af hviken, vi upprepa det, vi skulle hafva svårt alt gilva en noggrann bild, gick framåt, alltjemt under djup tystnad. Jehanne följde honom med ängslan. Det skäl, som fört henne hit, måtte varit utomordentligt vigtigt, ty hon hade icke sagt ett enda ord sedan hon inträdt, om det öfventyr som