Aftonbladet – 9 juni 1849, sida 2

UTDRAG AF ETT BREF FRÅN NORRBOTTEN. Under sednare dagarne har det rykte här spridt sig, att regeringen hyste den åsigt, att den lediga landshöfdingebefattningen i detta län icke kunde anförtros någon annan än en militär. Orsaken skulle vara, att länet utgjorde en gränsort. Oss har det aldrig förefallit troligt, att det vore vid denna aflägsna gräns, som Sverige hade att frukta anfall från våra östra grannar. Kommer äfven ett militäriskt försvar här i fråga, vore föga troligt, att chefen för länets civila förvaltning skulle dervid blifva använd såsom militärbefälhafvare. Under fredstid åter synes ganska vilkorligt, om en militär kan vara mera lämplig än en civil embetsman, att taga befattning med de angelägenheter, som röra gränsförbållandena. Dessutom måste väl, då man afser den civila förvaltningen, fredstillståndet anses såsom det normala, och då är för denna aflägsna landsort af yttersta vigt, att här finnes en civilchef, som har nog insigt och kraft, ej mindre för att med uppmärksamhet följa embetsoch tjenstemännens förhållanden i alla delar af förvaltningen, än för att afskaffa den oordning och det sjelfsvåld, som flerestädes inrotat sig och som skall ohejdadt tilltaga, derest ej någon bringar machineriet åter i behörigt skick. Såsom jag i mitt förra bref antydt, ligger det i sakens natur, att många ovanor och missbruk skola vinna inträde i en ort, der de kontrollerande myndigheterna måste vara fremmande för ställningar och förhållanden, utom i de få fall, der klagomål deröfver fullföljas, och der så väl juridiska som administrativa tjenstemän inhemtat sin embetsmannabildning nästan uteslutande hos någon af ortens tjensteman. — I och med det ynglingen från början inlär sig ärendenas gång och behandling, insuper han ock, äfven omedvetet, ovanorna, hvilka fortfarande utbildas derigenom, att tjenstemannakandidaten sällan kommer i tillfälle att erfara huru det annorstädes tillgår, eller huruledes statens tjenster böra handhbafvas. I brist på flere kompetente personer, äro de unga männen oftast sjelfskrifna att vid förefallande behof redan i unga åren användas i de ordinaries tjenst. Sålunda lemnade åt sig sjelfva, förledas äfven till sin natur redbara män att småningom tillåta sig afvikelser från ordningen och det rättas fordringar, och snart gör sjelfuppehållelsen en återgång omöjlig. Vid betraktande häraf vore förklarligt, om RR a a rn