Aftonbladet – 9 juni 1849, sida 2

MSM Slutligen, monseigneur, en dag då jag, som sagdt är, ej längre kunde uthärda tyngden af en tacksamhetsskuld, den jag aldrig fick afbörda mig, beslöt jag att utforska denne fantastiske budbärare. Jag började då att i hemlighet följa honom, och efter tusen intrikata omvägar såg jag honom till min stora förvåning återkomma på en gata, som lopp Parallelt med en hemlig port af det hotell jag nämnt för er. Innan Jehanne fortsatte, lade hon handen på sitt hjerta likasom för att hämma dess slag. Ja, monseigneurp, återtog han, fastän det är mig svårt att tillstå sanningen, bör jag likväl säga er allt. Jag älskade grefve Hugues de Clisson, innan jag ännu kände honom. Jag älskade honom likasom man älskar en engel, hvilken gör godt utan att för egen del draga någon nytta deraf. Jag älskade honom såsom en skyddsande, den der räddat mig från tanken på sjelfmord, denna tanke, som förföljde mig, som stod mig i vägen, som framställde sig för mig under dagens och nattens alla timmar, under alla lockelser, under alla former. Ifrån det ögonblick jag talat med honom för att tacka honom, älskade jag honom med afguderi. Han bad mig om ingenting; jag var honom skyldig mitt lif — jag gaf honom det — ja, monseigneur, jag gaf honom min själ; hade han begärt min Gud, .--om det stått i min makt, hade jag gifvit honom den.s Den till hälften upplyftade tapeten återföll utan att Jehanne eller Archambaud gåfvo akt derpå. Då Clisson såg allt hvad han förlorat, kände han svartsjukans orkan rasa inom sig; en mängd osammanhängande ider, som liknade vansinnets, hyvirflade i hans sjuka hjerna, som i ett förfärligt kaos, utan Ordning, utan band, Jutan förening. Han hörde sus i sina öron, blixtar korsade hvarandra framför hans ögon.