Aftonbladet – 9 juni 1849, sida 2

Då bröts hans kraft, och han såg sig om, Såg efter hvad hjelp han hade, Hur tappert hans bussar gått. Han sjönk till jorden, han såg och såg; Det var som förtrolladt, nej! Hans gamla korpral vid hans sida låg, Hans enda wasagosse, De öfriga såg han ej. Kolonnen kom, den kom helt när, Han fäste på den sin blick: Hitt folk skall finnas väl i hopen der? Förgäfves, han såg platt ingen, Hans tålamod förgick. Nu rycka de andra i seger fram Och de mina synas ej än. Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hafva de gått som paddor, Nu blefvo de efter igen. Det hörde hans gamla korporal, Slog döende ögat opp: Håll in, herr löjtnant, med sådant tal, Ej höfs att om skam här orda, Ni förde en tapper tropp. Gud gifve att alla, som vi, ryckt an, Då vore så mången ej fälld. Nu hafva vi fallit till sista man, Ty den främsta var wasaflocken, Och på oss gaf fienden eld.v Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer, Sen ni ropat en gång framåt; Men vi hörde er röst, och vi följde er, Och förr blef ingen efter, Än han stupat på ärans stråt. Då höjde löjtnanten ännu sin arm, Der på blodiga sanden han satt, Hans anlet sken, hans sårade barm Steg högt i dödsminuten, Han svängde sin slitna hatt: Och föllo de alla för ädla sär, Förrn någon dem sprang förbi, Och voro de främst i sin löjtnants spår? Hurra, det var flink manöver, Nu dö vi som herrar vil! Derpå vilja vi anföra ett till hälften humoristiskt stycke, om VON KONOW OCH HANS KORPORAL. Och har jag icke dragit dig upp ur dyn, Allt för det mörkret der kring ditt ögonbryn, Och har jag icke skaffat dig lön och stat, Och gjort dig till korpral från gemen soldat? Och har du ej fått stå i hvarenda strid, Som en kamrat och like, mig närmst invid, Och har jag ej berömt dig som ferm och rask ? Så talte Konow vredgad till korpral Brask. Nu hörs om dig ej annat än klagomål, Hvar menska talar om hur du blifvit bål; Soldaten slår du, der han som bäst klär skott, Och går med två tuggbussar af högfärd blott. Men Brask han hörde butter majorens tal: Väl var jag intet förr och är nu korpral, Men hvad jag är det blef jag för trofast mod, Och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod. Om jag slår till någon är ej ondt deri, Jag gör som mången annan, jag gör som ni, Och brukte herr majoren här ensam slå, Lät jag de andra smeka och slog också. Jag tuggar tvenne bussar, som hvar man ser, Det gör jag allt för hedern att stå närmst er, Men är det så, att äran er syns för klen, Så tar jag bort den andra och går med en. Och Konow spände blicken som han var van: Du är en präktig pojke, och stursk som fan. Blif, som du var, min närmaste man och kund, En sådan har man gagn af i nödens stund. Snart stod ett slag, då bröt med sin jägarked Von Konow in i skogen, och Brask var med; Korpraln var mörk att skåda, och hans major Han hängde nedra läppen och sköt och svor. I fyra runda timmar han redan trätt, Och allt gick än affären på samma sätt, Han såg för få som stupat, der han gick fram, Och fienden kom unnan från stam till stam. Fördömdt,, så röt han åter, det går ej bra, Jag ser hur barken ryker från tallarna, Men Ryssen står bredvid dem, och han går fri, Hvar är ert öga, gossar, hur sigten j? Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord, När för en trumf af Brasken han damp till jord; Det var dock nästan mera än svar på tal, Det hade han ej väntat af sin korpral. j Upp sprang han, drog sin värja af vrede blek: . ,Hvad har du understått dig, krabat, han skrek, ! Nu skall dig djefvuln taga med bull och hår, ! Dä midt i värsta striden din chef du slår. J j Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick. ! Håll in er värja, herre, ett ögonblick, Tills jag får mäta honom hans skeppa full, Som höll på er och sköt, då jag slog er kull. Med dessa ord han lade geväret an. I samma stund såg Konow en skäggig man Bakom en buske störta till marken ned, Kneppt tjugu alnar långt från hans jägarked. Och var det den, hvars kula mig pep förbi Det ögonblick jag föll, må vi vänner bli. Ett tag som ditt det kallar jag karlatag, Och aldrig lär jag glömma det, tänker jag. Nu lefver Brask hos Konow sen många år, Den ena går alltjemt der den andra går, Som kära vänner får man dem ofta se, Och nästan lika ofta så träta de. Satiriskt, nära till öfvergång i det burleska, är poemet KONUNGEN. Och konung Gustaf Adolf Stod upp uti sin sal, Bröt af sin långa tystnad, Tog ljud och höll ett tal. Åhörare för gången Han hade summa tre: Fältmarskalk Toll, gref Piper, Carl Lagerbring, blott de. Ah Kanundcen to2 Ordet