Aftonbladet – 9 juni 1849, sida 2

it: detta skedde, emedan han medelst sin fina ukt, vädrat sin herre, som han alltid brukade mottaga med glädjesprång. Då Clisson såg hunden springa fram, fruktale han att denne skulle förråda honom. Han sick derföre och inneslöt honom i ett rum i ndra våningen. Då han tagit detta försigtighetsmått. återvände han och ställde sig orörlig bakom tapetlörren, som dolde ingången till salen, der Jevanne och Archambaud ännu befunno sig. Hvem skulle kunna beskrifva det som föresick inom honom, då han, efter att varsamt halva upplyftat förhänget, sköt sinaf brinnande blickar såsom elektriska gnistor in i denna tillflyktsort och der upptäcke hela vidden af sin olycka. En enda tanke, en sönderslitande, bister, evig mördande tanke brann i hans hulvud; den flammade förvirrad, obestämd, och medförde endast yrsel. Han hörde en beständig ringning återljuda i sina öron, sådan som itföljer en förfärlig explosion. När han såg Archambaud vid Jehannes fötter, lät han, såsom en man den der misstror sig sjelf, förhänget återfalla. En kallsvett betäckte hans panna. Tvenne gånger förde han handen till fästet af sin dolk, och trenne gånger drog han den hastigt tillbaka, säker att återfinna den såsom en trogen vän, när ögonblicket att deraf betjena sig vore inne. Hen beslöt då att afhöra det förrädiska samtalet och att ända till botten tömma smärtans kalk. Låtom oss nu återvända till Jehanne dÖisy och Archambaud du Donjon. Men huru fick du dessa saker? frågade Archambaud. De kommo mig tillhanda genom en man, som jag förgäfves sökte utfråga, ett slags stum machin, af hvilken jag ingenting kunde få veta.