Aftonbladet – 9 juni 1849, sida 2

ranskning af statsverkets, bankens och riksgäldsontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. Reviionsförrättningen tager sin början den 45 Maj. Ej nå till revisorer utses någon, som vid dessa verk är edovisande, njuter lön eller annan inkomst. LITTERATUR. änrik Ståls Sägner, en samling sånger af Joh. Ludv. Runeberg; med en musikbilaga. Stockholmsupplaga, tryckt hos J. Beckman 1849; 131 sidd. stor 8:o å I Rdr Bko. Att ett nytt arbete af Runeberg utkommit, r allmänt bekant; och säkert hafva flera af åra läsare redan tagit kännedom af innebålet. Den enkla och skära poesien har anslait hjertan, rört mången till tårar, och gjort Wwuneberg till vår älskling i skaldeväg, ännu mer n han var det förut. Det hela utgör egentligen en samling af femon särskilta småpoemer (jemte tvenne stycken ill ingress), hvardera under sin egen titel, eh sammanbundna till ett gemensamt, derigeom, att de samtligen föreställas berättade af len åldrige krigsbussen, Fänrik Stål, för en ngling, som derefter satt sägnerna i sång. De itgöra alla drag från sista finska kriget,. Vi skola bland dem anföra några, som synts ss, måhända ej bättre än de andra (— de ro förträffliga i det närmaste alla —), men om mest slagit an. Vi skola derpå eftersända ågra oförgripliga anmärkningar rörande detta ista Runebergska poems ställning till hans föegående: så, som vi se saken. Vi tro oss i sanning mest gå läsarens önkan till mötes, då vi genast införa skalden till ans bekantskap, och först efteråt anställa en ch annan betraktelse. Början må ske med sången om löjtnant Ziön, som stupade vid Wirta bro; ett poem på n gång så elegiskt ljuft och martialiskt raskt, tt det säkert har få sina likar i sammansmälting af två så olika elementer: LÖJTNANT ZIDEN. Det var den tappre löjtnant Ziden, Han hade sin egen sed, För fronten ville han gå allen: Framåt mina wasagossar, Nu gäller att hinna med. Främst ville han gå hvar fara emot, Hans folk fick trampa hans stråt. Gud nåde den, som var trög på fot, Så snart löjtnanten ropat: Hurra, mina män, framåt! Så lärde han in på eget vis Sin lilla käcka hop, Fördrog ej trassel och exercis: Tätt efter i fjäten gossarp, Det var hans kommandorop. Och framåt såg han, han såg sig ej om, När så mot faran det bar. Hur tätt i spåren hans skara kom, Det brukte han sällan varsna, Förrn midt i striden han var. Först då, när fiendens hop han nått Och börjat hugga och slå, Då såg han efter, hur flinkt de gått, Hans kära wasagossar, Hur när de voro uppå. Och hände då att han kring sig fann Sitt hela kompani, Då var allt präktigt, då ropte han: Hurra, det var flink manöver, Nu äro vi herrar vin. Men gick hans trupp, då han sjelf sprang fram, Och kom han i strid förrn den: Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hafva de gått som paddor, Nu blefyo de efter igen. Han förde, då kriget först bröt ut, En trupp af femtio man; Den hade smultit ibop till slut, Med tjugu wasagossar Stod nu i hären han. Men om med färre och om med fler, Det gaf han ej akt uppå, Han följde sitt gamla krigsmaner: Tätt efter i fjäten, bussar, Nu gäller det fart, låt gå! Der var i striden vid Wirta bro, Den sista der han var med, På ögonblicket sågs allt bero, Fahlander, Malm och Duncker De bröto mot stranden ned. Der stod Tutschkoff med ettusen man, Sexhundra blott hade de. I tre kolonner vi rycka framp, Skrek öfverste Fahlander, Hvem hinner främst af de tre? De orden hörde löjtnant Zidn, Vasserra, det märktes snart, Framåt, så ropte han, flinka ben, Hurra, mina wasagossar, Karl den som i dag tar fart ! Det var visst icke den första gång, Han ropat till folket så, Men aldrig hade i sådant språng, Så blindt han tillförne rusat Mot fiendens hop som då. Förrn någon annan till anfall kom, Tre djupa sår han fått.