Aftonbladet – 6 juni 1849, sida 2

ETT PAR GENGÅNGARE FRAN MEDELTIDEN. Slägten är värst! — sade räfven om de röda hundarne, och detsamma skulle konservatismen kunna säga om socialismen och kommunismen, i fall den kunde vara uppriktig och ägde fördomsfrihet nog att vidgå slägtskapen. I stället vill den förläna demokratien med ett ättartal, och skrifva in de nya politiska sekterna på detsamma: men demokratien bar blifvit för skarpsynt nu mera, och betackar sig för presenten. Ser man rätt på nyssbemälde sekter, så visa de sig uppenbart såsom skråväsen i sina teorier och som riddarväsen i sin praktik ; men skråväsendet och riddarväsendet äro ett par väl bekanta medeltidsnotabiliteter, mycket beundrade som sådana i alla konservativa utopier. Sedan demokratien en gång lyckats komma till klar visshet om sin natur och sin rätt, finner hon sig befogad att till deras verkliga hem afvisa alla främmande anhang, antingen de söka sjelfva smyga sig i hennes spår eller påhängas henne af konservatismen. Hennes befogenhet härtill blir så mycket större, när anhangen äro konservatismens egna tillhörigheter. Men att så förhåller sig med kommunismen och socialismen, kan lätt ådagaläggas. De ifrågavarande sekternas teoretiska mål — parbetets organisation) — är tydligen ej annat än en förnyelse af skråinrättningen, men en förnyelse, som skulle komma att omfatta hela samhället, och ännu mer förtryckande än under medeltidens mest skråaktiga perioder. Vore utförandet af teorien möjligt, så skulle alla i samhället genom födelsen inträdande individer uppfostras på allmän bekostnad och danas pefter sina anlag, samt efter dem fördelas i klasser, af en hela samhället styrande senat, hvilken enligt sitt smen icke individernas eget omdöme öfver anlagen, ägde att bestämma klassfördelningen. Den skulle indela somliga till jordbruksarbetare, andra till handtverkare, till skeppare, till konstnärer, undervisare, vetenskapsmän, litteratörer, slutligen till senatorer, och till alla de under dessa klasser hörande underafdelningar. Hvar och en skulle vidare hos staten äga ,rätt till arbete och till belöning derför efter sina anlag och arbeten; men någon täflan om arbetsförtjenst, någon vinst af sådan täflan, som kunde leda till de flitigas och omtänksammas företräde framför andra mindre flitiga och omtänksamma medtäflande, skulle deremot icke få äga rum. Det torde knappast behöfva påpekas, att medeltiden icke någonsin uttänkt ett mera slutet, ofritt och täflingslöst skråväsende än detta, och att den nya teorien häri öfvergår allt hvad medeltiden stadgade för sina trälar, lärlingar, munknoviser och väpnare. Oaktadt det insteg, som de nya sekterna vunno omedelbart efter den sista franska revolutionen, och oaktadt det utrymme, som erbjöds dem att med statens medel förverkliga sina teorier, visade sig snart, att dessa vorc fullkomligt overkställbara. Arbetets organisation måste, efter ett försök, som kostade mil lioner, lemnas derhän såsom en innehållslö: fras. Allt hvad man slutligen trodde sig kunn: qvarhålla af hela teorien Var rätt till arbetev ehuru ej heller den ovilkorlig. Men hvarker logik eller erfarenhetsrön förmådde någonting